Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Uppfostran vs Fostran

På förekommen anledning blev jag intresserad av att titta mer på skolans fostransuppdrag i förhållande till föräldrarnas. En del menar att skolan inte ska uppfostra eleverna eftersom det åligger föräldrarna. Andra säger att skolan ska fostra elever och föräldrar ska uppfostra sina barn, och att det ligger en väsentlig skillnad i dessa begrepp.

En titt i diverse ordböcker och på nätet ger att det inte finns någon skillnad i dessa begrepp. De används och beskrivs på samma sätt och står som synonymer till varandra. Både barn och hundar kan både uppfostras och fostras, och detta kan göras med olika metoder, t ex autoritärt eller eftergivet. Målet har varierat med tiden och samhällets människosyn.

Begreppet FOSTRA har gått från att innebära avla eller föda, och senare föda, amma eller mata, till att nu enbart handla om utveckling av tanke, känsla och vilja. (SAOB)

Både skola och föräldrar har ett fostransuppdrag som finns reglerat i lag och läroplan. Begreppet fostran används både i läroplanen och i föräldrabalken. Begreppet uppfostran används överhuvudtaget inte i dessa sammanhang.

Vad säger då föräldrabalken om föräldrars uppdrag att fostra sina barn?

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.

I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Innebörden av en ”god fostran” definieras inte i lagen men omtalas dock på likartade sätt på andra ställen. Hos  bl a BRIS hittar man följande:

God vård och fostran innebär att barnet får känna att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina egna inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.

Jämför det med vad som står i skollagen:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Eller i läroplanen från 2011:

…individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.

Skolans och föräldrars fostransuppdrag skiljer sig inte i innehåll och målsättning. De vill samma sak för barnen/eleverna. Det som skiljer dem åt är i vilket sammanhang de har sin utgångspunkt. Att fostra i ett litet sammanhang i hemmet är en sak och att fostra i en skolmiljö är en helt annan sak. Hur ett barn/en elev reagerar och samspelar i dessa olika miljöer kan vara mycket olika.

Våra uppdrag är desamma men hur vi utför dem skiljer sig åt. En annan sak som skiljer dem åt är i vilken utsträckning ansvaret föreligger. Skolan har ansvar för hur elever agerar och samspelar inom ramen för skolans verksamhet – vilket i vissa sammanhang kan sträcka sig utanför skoltid och skolans område, men som ändå är begränsat. Vårdnadshavares ansvar däremot har ingen begränsning, vare sig i tid eller rum. Detta gör att vårdnadshavare inte kan klara sitt uppdrag utan att samarbeta med skolan då man av förklarliga skäl inte alltid är på plats. Och skolan i sin tur kan i sin tur heller inte klara sitt uppdrag utan att samarbeta, av flera skäl: det står i lagen att den ska samverka med och stötta vårdnadshavare i sin fostran, skolans ansvar sträcker sig utanför skoltiden och ibland in i elevens hemmiljö, och inte minst – som nära vuxen betraktat – är vårdnadshavare i de flesta fall de viktigaste och mest inflytelserika hos eleven. Nå eleven gör man delvis genom att nå vårdnadshavaren.

Så – av någon anledning hamnar jag alltid vid samma slutsats på den här bloggen. Samarbeta mer. Prata mer. Skapa relationer mellan vuxna i skolan.

Bara det.

I ett annat blogginlägg skulle vi kunna diskutera det där med fostransbegreppet på en annan nivå. En annan gång.

Mina drömmars föräldramöte

Förälder –
1. person som har barn

Möte –
1. tillfälle när två eller fler människor träffas, ofta för att sitta ner och diskutera något.
2. det att ett fordon kommer körandes i motsatt riktning mot ens egen hastighetsriktning

Uppenbarligen finns det flera sätt att mötas på. Så här, i all enkelhet, skulle jag gärna möta föräldrar och pedagoger på ett föräldramöte:

En vecka innan mötet
Ett mail i min inkorg: Kära Förälder! Om en vecka möts vi i skolan. Innan dess vill vi att ni tar del av följande information… (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla) Vad har du för frågor om detta? Vad känner du behov av att diskutera med oss pedagoger och andra föräldrar? Är det något särskilt som du gärna skulle vara med om eller dela med dig av på mötet? Vi ser fram emot din respons senast…. /Vänliga hälsningar….

Två dagar innan mötet
Ett nytt mail i min inkorg: Kära förälder! Snart är det dags! Innan vi ses vill vi förtydliga följande saker i den information vi skickade ut för några dagar sedan…. (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla). Dessutom kan vi berätta…… (information om annat föräldrar har frågat om och som gör sig bra i korta svar).
Här följer mötets agenda:
1) Nya föräldrar? Nya lärare? Vi lär känna varandra lite mer t ex genom en presentationsrunda.
2) Har ytterligare frågor/funderingar kommit på informationen som skickats ut? Då svarar vi på dem.
3) Diskussion: Följande ämnen har kommit in som förslag…… Se bifogad länk till online-enkät där du enkelt kan rösta på det som engagerar dig mest. Det ämne som berör flest kommer att diskuteras under mötet. Dessutom kommer vi att diskutera ett ämne som vi i skolan känner är angeläget, nämligen….
/Vänliga hälsningar….

Mötet
Alla mötesdeltagare kommer med fyllda magar, mentalt förberedda och med hög energi och vilja att bidra.
Punkt 1. Nyfikenhet, öppenhet och välkomnande attityd.
Punkt 2. Snabbt, effektivt. Kommer nya stora frågor upp här samlas de upp och besvaras senare via mail.
Punkt 3. Reglerna i skolan gäller även oss: vi lyssnar på varandra, vi är snälla mot varandra, vi slåss inte. Diskussioner kring valda ämne med tydliga frågeställningar och syfte, i små grupper eller i storgrupp, med medvetet valda diskussionsmetoder. Avslutande sammanfattning.
Punkt 4. Snabb utvärdering: vad har varit bra med mötet? Vad kan vi göra bättre nästa gång? Tack och hej!

Efter mötet
Ett mail i min inkorg: Kära förälder! Tack för senast, vad trevligt det var! Bifogat kommer en sammanfattning av mötet och diskussioner som fördes. Kom gärna med kommentarer och prata vidare med varandra via…. (facebookgruppen, bloggen, mailinglistan eller annat lämpligt forum). Hej hopp!

(Observera att allt för-, under- och efterarbete inte måste göras av en lärare, utan kan lika gärna göras av en förälder.)

Dessa föräldramöten vill man ju helt enkelt inte missa, eller hur?!

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Skolstart för föräldrar

Det är snart dags för skolstart igen. Lärare över hela Sverige håller som bäst på att förbereda sig själva och skolan för att ta emot gamla och nya elever. Jag ser samtalen om detta på Twitter och i bloggar. Det känns naturligt att dessa samtal handlar om lärarna själva och det som är deras centrala fokus, nämligen eleverna och undervisningen. Så klart.

Jag är förälder. För mig är det också skolstart om någon vecka. Jag förbereder mig på mitt håll för höstterminen och vad det för med sig för mitt barn och hela familjen. Det är inte bara nya gympaskor som jag går och tänker på. Så gör också en väldigt massa föräldrar med mig just nu.

Det jag önskar av alla skolor i Sverige är att också förbereda mötet med elevernas föräldrar. Inte bara de föräldrar som för första gången kommer in i skolans värld, utan också de som är återkommare. Välkomna inte bara elever – välkomna familjer.  Sätt en ton och skapa ett klimat som går att bygga vidare på under året, och som kommer att underlätta all fortsatt kommunikation. Det kommer att vara värt det.

För många föräldrar är skolan en stäng värld där man inte känner sig vare sig hemma eller välkommen. Varje skola har alla möjligheter att förändra det. Att ha elevperspektiv innebär också att ha ett föräldraperspektiv. Trygga föräldrar ger trygga barn.

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

@LiMaCarr Vad skulle då dessa kommunikatörer göra för skolan?

— Fredrik Holmeros (@LR_Fredrik) April 30, 2013

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

• Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
• Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
• Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
• Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
• Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
• Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
• Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.

Ingen är en ö – #socmedskola

Ingen människa är en ö.

Ingen skola är en ö.

Ingen familj är en ö.

Inget socialt forum på nätet är en ö.

Ingen relation är en ö.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till. Och det är detta som är behållningen av gårdagens konferens om sociala medier i skolan, om kränkningar på nätet. Allt omkring oss hänger ihop och vi hänger ihop som männsikor.

Richard Levitte (CC BY-NC 2.0)

Om hur barn och unga kränker varandra på och utanför nätet – för där finns mer likheteter än skillnader och kränkningarna förekommer oftast parallellt – och om hur vi kan hantera och förebygga det, behöver vi kunskap, självinsikt och framför allt samarbete.

• Vi behöver kunskap från forskning och från varandra. Vad händer på nätet och på rasten i skolan? Vad händer hemma efter skoltid och på fotbollsträningen? Vi finns inte överallt och därför behöver vi dela med oss av våra erfarenheter.
• Vi behöver självinsikt. Allihop. Hur agerar jag och vad förmedlar jag? Hur fungerar jag i mina relationer med andra vuxna och barn – på och utanför nätet?
• Vi behöver samarbeta. Som sagt finns inga öar och varken skola, hem eller föreningsliv kan ensama jobba med kränkningar och förvänta sig ett fullgott resultat som varar.

Samsyn

Skollagen säger nolltolerans gentemot kränkningar. Men vad är då en kränkning och vad innebär nolltolerans? Vad är skillnaden mellan kränkning och mobbning? Det är viktigt att vi samtalar om ordens betydelse och skapar gemensamma begrepp för att kunna samarbeta. Hur ska vi annars kunna göra lika? Friends har massor av bra information på sin hemsida.

 Ansvar

På väg ut från salongen i pausen hör jag en av besökarna säga ”…men det finns väl ett föräldraansvar också…”. Och det är inte ovanligt att föräldrar också argumenterar på samma sätt: ”det är skolans ansvar”. Ofta är det i den diskussionen vi hamnar. Vems ansvar är det? Eller kanske: Det är inte mitt ansvar! Då behöver vi också ställa frågan om vad vi menar med ansvar. Juridiskt ansvar? Moralisk ansvar? Kollektivt ansvar?

När det gäller juridiskt ansvar för skolan var i alla fall Caroline Dyrefors-Grufman tydlig: Skolan har alltid skyldighet att gripa in när kränknignarna har en koppling till skolans verksamhet. En sådan koppling är till exempel när det handlar om två personer som går i samma skola – oavsett var och när själva kränkningen har ägt rum.

Själv funderar jag inte så mycket på det juridiska ansvaret. Juridiken kommer in när människor inte kan lösa sina konflikter och jag är mer intresserad av att mänskliga relationer fungerar bättre än så. Jag blir lite fascinerad över frågan ändå. När man ser ett barn bli utsatt för en kränkning av en annan person – vem vill inte ta ansvar och ingripa då? Om man är på plats och faktiskt har möjligheten. Oavsett om man är pedagog, vaktmästare, förälder eller granne.

Tack!

Stort tack till Gothia Fortbildning för initiativet till en konferens på ett mycket vilktigt ämne! En dröm är att konferenser som dessa fortsättningsvis kan rikta sig till männsikor som arbetar i skolan, föräldrar och ledare inom föreningsliv, vid ett och samma tillfälle. Att vi kan hitta gemensamma forum för samtal och kunskapsutbyte. Vi har ju alla olika uppdrag kring barn och unga och vinner på att stödja varandra i dessa.

Länkar med relation till konferensen:
Arrangemang:
Gothia Fortbildning
Samlade tweets om konferensen

Mina blogg- och twitterkollegor som satt och skrev brevid mig:
Karin Brånebäck, lärare och föreläsare, bloggade om:
Olle Cox och ungdomar på nätet
Tydlighet i lagens mening
Elias Giertz, elev och föreläsare, bloggade om:
Det handlar om att se oss i ögonen
Inte teknik, utan mindset

Talare och medverkande organisationer:
Olle Cox/Friends
Caroline Dyrefors-Grufman/BEO Skolinspektionen
Sofia Berne, psykolog och forskare om nätmobbning
Pia Widegren och Helena Meyer om nätvandring

Uppladdning inför #socmedskola

Jag sitter och laddar upp inför dagens konferens – Social Medier i skolan, anordnad av Gothia Fortbildning. Fyra föreläsare ska tala om hur vi kan motverka kränkningar på nätet. Jag kommer att blogga och twittra om vad som sägs och mina reflektioner om det, särskilt med ett föräldraperspektiv.

 På väg hit satt jag på tunnelbanan och sneglade på Metrotidningen hos grannen mittemot. Stor rubrik: ”Pappa slog ner 8-åring på skolgården”. Två elever hade slagits med varandra och när föräldrarna hämtar sitt barn gav de sig båda på det andra barnet, både med hot och fysiskt våld.

 Exemplet matchar ju inte exakt med dagens ämne, men det senaste jag förstått är att kränkningar på nätet är en förlängning av det som händer mellan elever i skolan och på fritids. Och för all del överallt där man möts – på fotbollsplanen i kvarteret eller i stallet efter skolan.

 För mig blir det så uppenbart att kränkningar och mobbning är ett samhällsproblem som skolan aldrig kan vara ensam om att ansvara för eller ställa till rätta. Hur ska man kunna det när det är så allmänt utbrett bland oss alla, och inte bara bland barn och ungdomar? Men visst har skolan ett delansvar, och jag ser fram emot att höra och lära mig mer om detta idag. Inte minst hur skolan kan samarbeta med föräldrar för att förebygga och hantera situationer som dyker upp.  Värdegrundsarbete är det område jag ser som viktigast när det handlar om samverkan mellan pedagoger och föräldrar.

Skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger

Jag fick en förfrågan i måndags förmiddag som jag trots minimal förberedelse inte kunde annat än tacka ja till. Jag ombads komma och tala vid SAMBAs rikskonferens Barnen och samhället, som anordnades i Stockholm under två dagar.

Det var Barnverket, en av fyra arrangörer av konferensen, som frågade mig om jag i all hast ville hoppa in istället för deras ordinarie talare, Hadar Nordin från fritidspedagogik.se, som fått förhinder. Hadar skulle ha talat om hur barnen påverkas av stora barngrupper, något som jag inte har kunskap att prata om.

Temat på konferensen var Barns och ungas behov av vuxenstöd och förmiddagens tema var Stöd till barn genom föräldrastöd (se program här). Utifrån detta tema kunde jag tala om något av det som jag tycker är mest intressant, nämligen hur vi föräldrar indirekt kan stödja våra barn genom att skapa goda relationer med deras pedagoger och andra vuxna i skolan.

Skolan har enligt styrdokument skyldighet att initiera samarbete och skapa utrymme för dialog med föräldrar. När det handlar om att skapa en stabil och förtroendefull relation mellan människor är det ändå ett delat ansvar. En relation är till sin natur ömsesidig och båda parter måste bidra med energi och vilja. Både förälder och pedagog kan ta initiativ till och driva detta relationsbygge framåt.

Anledningarna till att skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger är flera. En omedelbar och angelägen anledning är den direktpåverkan som relationen har på barnet – barnet som är beroende av både föräldrar och pedagoger och att ha en trygg omgivning att lära och utvecklas i. Att stå emellan två viktiga vuxna som sinsemellan har en dålig relation skapar slitningar och osäkerhet. Det kan handla om att hamna i en kamp mellan värderingar eller att den ena parten förmedlar negativa åsikter om den andre. Hur ska man som barn kunna bortse från detta och istället ägna sig åt egen utveckling? Goda relationer är viktigt för att ge barnet det lugn och stöd som behövs för att växa.

Goda relationer mellan föräldrar och pedagoger – och för den del även skolledare – har också betydelse för det kreativa klimatet på skolan i stort. Kreativitetens största fiende är rädsla för att misslyckas. Har vi ett klimat på en skola som präglas av dåliga relationer, och som en naturlig följd av det intolerans och misstänksamhet, kan inte det kreativa sökandet efter nya och bättre vägar få fritt utlopp. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg och i första delen av radioserien Tio tankar om barn talar Pamela von Sabljar om detta på ett mycket inspirerande sätt. Goda relationer är alltså också viktiga för att skolan ska kunna utvecklas och bli bättre på att möta våra barns behov av utbildning och utveckling.

Vi föräldrar har alltså goda skäl att anstränga oss för att bygga goda relationer till våra barns pedagoger och skolledare. Det betyder inte att vi ska säga ja och amen till allt som händer och sker på deras skolor, eller att vi ska sluta ifrågasätta och ställa krav. Det betyder att vi först och främst ska mötas som människor och att vi alltid ska ta ansvar för hur vi kommunicerar.

Skapa ögonkontakt och säg hej. Ett leende skapar lätt fler.

Var nyfiken. Fråga: Vem är du? Vad tänker du? Varför?

Var öppen. Säg: Det här är jag. Jag tänker såhär. Såhär ser mitt liv ut.

Ge positiv respons på det du ser och uppskattar.

Var autentisk. Säg: Det här är jag rädd för. Det här oroar mig. Det här önskar jag mig.

Ta alltid ansvar för din del av relationen. Vad utstrålar jag? Hur säger jag det jag vill förmedla?

Både som pedagoger och föräldrar har vi ansvar som är kopplat till barnen. För att skapa goda relationer oss emellan behöver vi då och då se förbi ansvar, roller och professioner och se varandra som de människor vi i grunden är. Gunnar Ekelöf säger detta på ett enkelt och bra sätt i sin dikt ”Jag tror på den ensamma människan”:

Hur nå gemenskap? … Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra.

Mjukast Vinner – den förlösande självkritiken

För flera år sedan hade jag och min man en slags intern ”tävling” som vi kallade Mjukast Vinner. Det handlade om att vi, utifrån de bästa intentioner om vårt gemensamma liv, faktiskt råkat bygga var sin mental borg varifrån vi värnat den just egna, och kämpat mot varandra utifrån den felaktiga idén om att den som är starkast vinner. (Det uppenbart felaktiga är ju att om relationen är detsamma som samspelet och det finns en förlorare, så finns det ingen vinnande relation!) Istället ville vi träna oss i att leva självkritiskt och reflektera över den egna personen samt att var ödmjuk inför det faktum att man faktiskt har en och annan svaghet. Det vi vann – för i den här tävlingen finns det alltid minst två vinnare – var två personer som lärde sig väldigt mycket om sig själva och som med öppna sinnen kunde göra förbättringar i den gemensamma situationen.

Anledningen till att jag kom att tänka på Mjukast Vinner idag, var att jag lyssnade på Micke Gunnarssons blogginlägg Världens bästa föräldramöte och så skriv fint! där han berättar om hur läraren under mötet öppet diskuterar och reflekterar över skolans ibland misslyckade försök att uppnå det man egentligen vill med eleverna. Just det faktum att hon är självkritisk till sitt eget sätt att arbeta gör att även föräldrarna börjar öppna upp och diskutera sådant man vanligtvis inte talar om. Även här är alla vinnare. Läraren vinner förtroende – ett förtroende hon är så beroende av för att kunna bygga goda relationer med både föräldrar och elever. Alla vinner då man istället för att vara inställd på försvar öppnar öronen och börjar lyssnar på sig själv och andra. Det är ett gott utgångsläge för att utveckla både människor och verksamheter.

Ett självkritiskt och ödmjukt förhållningssätt är avväpnande och förlösande. Mjukast Vinner gör alla till vinnare istället för alla till förlorare. I skolans värld kan det med fördel användas av alla: t ex skolledare, pedagoger och föräldrar. Mjukast Vinner.