Hur ska man som förälder tänka om läxor?

Det finns så mycket tänkt, sagt och skrivet om läxor. Det är svårt att få en slags översikt över sakfrågan och argument från motståndare och förespråkare. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning som förälder. Jag har gjort ett försök att sammanfatta lite av varje så att man har något att tänka och diskutera utifrån. Det finns förstås mycket mer att säga, och har jag missat något väsentligt så fyll gärna på i kommentarerna! 

Har det alltid funnits läxor i skolan? Det finns historiska dokument som talar om läxor redan på 1600-talet i samband med kyrkans husförhör ute i gårdarna, dåtidens skolform för allmänheten. Man skulle kunna rabbla sin katekes eller sina psalmverser när prästen kom. I alla fall finns det en lång tradition av att använda sig av hemläxor. Varför det kan man fråga sig. Tas läxor upp till diskussion kan man vara ganska säker på att åsikter går isär och att känslor kan blomma upp ordentligt. Både inom forskningen, hos skolfolket och bland föräldrar finns gott om argument både för och emot. För att inte tala om hos eleverna! Vad argumenten baserar sig på varierar men har sitt ursprung i studier, erfarenheter, vanor och känslor. Vad minns du själv av läxläsning från din egen skolgång? Och vilka känslor förknippar du med dessa minnen?

 

Syfte med läxor

Varför ger man då läxor och vad ska de syfta till? En del av syftet handlar om att öka och befästa kunskap, en annan handlar om personlighetsutveckling och en tredje om att skapa relationer mellan skolan och hemmet. Ibland ges läxor också för att man ska komma i kapp övriga klassen, om man av olika anledningar halkat efter.

Repetition av det som man gått igenom i skolan, exempelvis att memorera engelska glosor eller multiplikationstabellen, är en av anledningarna till att man ger hemläxor. Många minns nog ramsorna “vi ska äta, ni ska laga” och “laga ni, äta vi” för att memorera Hallands åar, men hur många minns vilken ramsa som räknar upp dem från söder och vilken som räknar upp dem från norr? Själv minns jag ramsan som “vi ska laga, ni ska äta”, och då kommer de ju huller om buller. Jag funderar på varför jag kommer i håg den så. Kanske är det för att det faktiskt är mer logiskt att man lagar maten innan man äter den?

Att ha läsläxa är vanligt under skolans första år. Att få flyt i läsningen förutsätter ju att man läser. En läxa kan också vara att ta del av, eller ta reda på, information inför en kommande lektion, alltså i ett förberedande syfte.

 

Läxorna kan också ha ett personlighetsutvecklande syfte. Eleven ska träna på självdiciplin och att studera själv. Att ta eget ansvar för att komma ihåg och genomföra en uppgift och sedan ta den med tillbaka för att presentera på ena eller andra sättet. Det är många delmoment som kan tränas här: att planera sin tid, att se till att det finns rätt material på rätt plats, att kunna prioritera uppgiften före det som spontant känns roligare, att sätta gränser för sin omgivning för att få den studiero man behöver, att bedöma om man har genomfört uppgiften eller inte, att besluta sig för på vilken nivå man vill genomföra uppgiften, och många andra.

En del lärare ger läxor i syfte att bygga en bro mellan skolan och hemmet. Genom läxorna vill man visa elevens föräldrar dels vad man jobbar med i skolan och dels vad eleven kan och förmår. Dessa läxor kan vara utformade på så sätt att elevens uppgift är att visa och berätta om något den gjort i skolan och sedan berätta om förälderns feedback på arbetet. Det kan också handla om att eleven får i uppgift att med föräldrarna föra en diskussion om något ämne, för att sedan redovisa de olika argumenten i skolan.

 

Fördelar och nackdelar

Hur låter då argrumenten för och emot läxor och vad kommer de ifrån? Om vi börjar med vad forskningen säger så säger den, som forskning ofta gör, olika saker beroende på utgångspunkt och frågeställning.

Ger hemläxor ökad kunskap och bättre skolresultat? Enligt en stor metastudie gjord av den Nya Zeeländska skolforskaren John Hattie är sambanden svaga. Tittar man på läxläsning generellt är den positiva effekten måttlig. Tittar man närmare kan man ändå se skillnader avseende vilken slags läxa det handlar om och vem som gör den. Till exempel kan läxor till äldre elever ge ett bra resultat medan det för yngre elever inte alls bidrar till skolresultaten. Det är också skillnad beroende på vilken slags läxa man får. Det finns större anledning att ge läxa att nöta in glosor än att jobba med matematikuppgifter. Förutsättningen för att läxläsandet ska ge god effekt är att eleven inte behöver hjälp för att kunna göra den utan att den snarare befäster det som eleven redan har förstått. Det finns endast lite forskning om läxor i Sverige och resultaten är inte enhetliga. Mest kritik har läxforskningen fått för att den inte gör skillnad mellan olika slags läxor och hur de ges och följs upp.

 

Hur argumenterar läxförespråkarna? Det finns lärare som menar att skolan inte kan nå kunskapsmålen utan att ge läxor. Tiden som finns under skoldagen räcker helt enkelt inte till för att eleven ska lära sig tillräckligt och därför måste vissa moment göras hemma. Man anser också att eleven utvecklar eget ansvar genom hemläxor, och en del vill ge även föräldrar ett delansvar i elevernas skolframgångar. Ett annat argument är att elever som har svårt att hitta arbetsro och koncentration i skolmiljön istället kan få det hemma.

En del lärare ser läxan som en kanal där de kan kommunicera med föräldrarna. Här får de medhåll av många föräldrar. “Genom läxan kan jag se vad mitt barn gör i skolan och hur hon ligger till. Det ger en bra insyn för mig som står utanför det dagliga arbetet.” Föräldrar kan argumentera både med att de med läxan får förståelse för skolarbetet, men också att det kan fungera som en kontroll. Får mitt barn den undervisning jag tycker att hon ska ha? Föräldrar kan också argumentera för läxor med att det fanns när de själva gick i skolan. Man känner igen sig och känner sig trygg med den igenkänningen. Jag har också hört argument där föräldrar tycker att läxläsning är ett bra sätt att umgås med sina barn.

 

Vad säger då läxmotståndarna? Man hänvisar delvis till de forskningsresultat som säger att eleverna faktiskt inte lär sig särskillt mycket av att få läxor. Att tid och kraft snarare ska läggas på undervisning och handledning än på att ge och följa upp läxor. En del vill istället förlänga skoldagen något för att eleverna ska kunna sitta där och arbeta och ha tillgång till pedagogisk hjälp. Man pekar på det orättvisa i läxsystemet, då det ofta förutsätter att elever har tillgång till studiero och hjälp hemma. En del har varken någon som kan påminna eller hjälpa till eller ens en avskild plats att sitta vid. Man är också kritisk till att traditionen med läxor drivit fram läxhjälpsföretag som föräldrar med tillräckligt god ekonomi kan ta hjälp av, vilket ytterligare späder på klyftorna mellan elevers förutsättningar att klara skolan.

Föräldrar som är motståndare till läxor har ofta dåliga erfarenheter kring hur det påverkar familjelivet. Familjeforskaren Lucas Forsberg bekräftar att läxornas varande är en stor orsak till konflikter inom familjer. En del föräldrar tycker att de varken vill eller kan vara pedagoger åt sina barn. Att de hellre vill ägna tiden i familjen åt annat än läxor. Ytterligare ett annat argument, både hos lärare, föräldrar och elever, är att skolarbetet helt enkelt tar för mycket tid i anspråk och skapar stress och ohälsa hos eleverna, som ju inte kan använda sin fritid till vila och sociala aktiviteter.

 

Måste man ha läxor i skolan då? Nej det måste man inte. Skollagen och läroplanen idag säger ingenting om läxor. Skolor och lärare i Sverige bestämmer själva om de vill använda läxor som verktyg i sin verksamhet. Det finns skolor och lärare som helt tagit bort läxor, medan många av dem använder dem i olika form och utsträckning. Att läxor är frivilligt för skolor och lärare finns det ingen tvekan om. Men hur är det för eleven, eller för föräldern? Kan man som elev, eller som företrädare för elev, säga – nej tack, vi väljer att inte ha några hemläxor för vår del? Jag försökte få ett svar från Skolverket, men blev endast hänvisad att diskutera frågan med vår skola. Jag ställde frågan till ett antal rektorer och fick olika svar. Någon hävdade att om skolan väljer att ge läxor som metod för att uppnå skolans mål så var de obligatoriska för eleven. Någon annan sa tvärtom att läxor absolut inte kunde knytas till skolplikten utan var helt frivillig för eleverna.

 

Som lagen fungerar så behövs ofta ett praktiserande fall för att kunna säga hur man konkret ska tolka den, och jag har inte hittat något sådant fall när det kommer till läxor. Några saker som kan kopplas till läxor finns i alla fall tydligt uttryckt i lagen. Skolans obligatoriska verksamhet får inte överstiga sex timmar per dag för de yngre eleverna, och åtta timmar per dag för elever i år tre och uppåt. Den får dessutom inte vara förlagd på helger.

 

Jag tror att det är bra att diskutera läxors vara eller icke-vara i skolan. Det är bra att få höra lärares och föräldrars argument för och emot, just i mitt barns skola. Alla elever, familjer och skolor har sina förutsättningar, och effekterna av läxor verkar just vara väldigt beroende av sin kontext. 

Läs mer:

http://fof.se/tidning/2010/2/laxor-for-livet-eller-i-onodan

http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf

http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/4455/Ar%20laxor%20nodvandiga.pdf?sequence=1

Annonser

Körlingföräldrar

I sökhistoriken för denna blogg hittar jag vilka sökord människor använder när de får träff och hamnar här. Det är intressant läsning och ibland visar det vad föräldrar undrar över i relation hem-skola. I dag hittar jag en annan som jag fastnar för, nämligen varför säger vi körling föräldrar. Jag förstår ju att det är felstavat och egentligen undrar över curlingföräldrar. Ett begrepp jag ogillar eftersom det används väldigt negativt om ett beteende som egentligen grundar sig i en stark välvilja om barnets bästa. En välvilja som i och för sig har gått för långt och får motsatt effekt, men som ändå är värd ett värdigare bemötande än det löjets skimmer som kretsar kring samtalet om curlingföräldrar.

Hur som helst, jag fastnade för begreppet körlingföräldrar av en helt annan anledning. Jag associerade till Anne-Marie Körling, initiativtagaren till Skoltycket, där bland annat Föräldratycket finns med. Anne-Marie Körling är ju en stor förebild för många lärare, men har också mycket klokt att förmedla oss föräldrar. Jag har ofta inspirerats och fått nya insikter via hennes eftertänksamma reflektioner över barns lärande, skola och föräldraskap.

Vad är då en Körlingförälder?

En Körlingförälder:
Läser högt för sitt barn, ofta och gärna. Inte för att träna eller till annan nytta, men för att dela berättelser och vara tillsammans. Läs gärna Anne-Maries lilla fina bok om högläsning!
– Frågar barnet om skolan. Inte det slentrianmässiga ”hur har du haft det idag då?” utan de nyfikna frågorna, t ex om vad barnet har lärt sig, upptäckt och tagit reda på under dagen.
– Tar del av brobryggarläxor, läxor som inte handlar om att hjälpa barnet komma ikapp vad det inte hunnit med i skolan, eller förklara det barnet inte lyckats förstå under lektionen, utan som bygger broar mellan skolan och hemmet och berättar om barnets tillvaro under all den tid vi ofta inte har någon aning.
– Talar om skolan i positiva ordalag, stöder sitt barns lärare för att stödja sitt barn, har positiva förväntningar på både barn och skolan, möter barnets lärare med känslan av samhörighet kring barnets väl.

På samma sätt som det är av godo att tala positivt och ha goda förväntningar på skola och elever, tror jag att man ska tala och tänka väl om föräldrar. Jag pratar hellre om Körlingföräldrar än curlingföräldrar. Och hoppas att jag alltsom oftast lyckas vara en!

Mitt kompensatoriska uppdrag

För ett tag sedan, i en diskussion på Facebook som handlade om läxor, skrev jag ungefär så här: Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och det har jag också. Ibland tänker jag högt och just detta hade jag tidigare inte tänkt. Nu har det legat och grott ett tag och jag tycker att det är ett synsätt jag fortfarande kan stå för.

Skolans kompensatoriska uppdrag står jag till 100% bakom. Det ska inte spela någon roll vilken bakgrund eller förutsättningar elverna har – skolan ska backa upp så att de ska kunna utvecklas och nå målen som skolan satt upp.

Mitt kompensatoriska uppdrag ser ungefär likadant ut. Det ska inte spela någon roll vilken skola eller vilka lärare mina barn har – jag behöver backa upp dem med extra resurser för att de ska kunna utvecklas till det bästa. Skillnaden är att jag själv sätter upp ”målen” genom att försöka förstå vad som är bäst för mina barn i ett större perspektiv, utifrån vilka de är som personer och vad jag ser att de mår bra av.

PianoVad jag väljer att kompensera med skiftar från tid till annan. T ex märker jag att mina barn då och då har större behov av att vara nära och ha lugnt omkring sig och då försöker jag vara hemma mer eller ordna så att någon annan nära vuxen kan vara det. Just nu fick jag meddelande om att min sons skola har svårt att få till det med gymnastiken på ett bra och kontinuerligt sätt och tills det är löst försöker jag få till det så att han rör sig mer på fritiden. Jag tror också att mina barn mår bättre och utvecklas mer under hela livet om de till större del kan få uppleva och uttrycka sig med musik och konst. Jag har sällan sett att förskolan och skolan prioriterar detta, och då försöker jag föra in det mer på deras fritid.

Visst skulle jag önska att skolan inkluderade allt det jag anser är viktigt i sin verksamhet, precis som att skolan önskar att alla elever hade den mest gynnsamma utgångspunkten med sig in i skolarbetet. Nu är det inte så och det är lång väg dit eftersom det rör hela vår samhällsstruktur. Tills dess får vi helt enkelt kompensera varandra så gott vi kan.

Vi har olika förmågor när det handlar om att ge barn och unga förutsättningar för växande. Jag tror att vi måste stötta varandra i våra kompensatoriska uppdrag, och det är väl i den känslan mina stådpunkter om läxor växt fram. Om skolans arbete sväller utanför ramen av skoltiden försvåras mitt kompensatoriska uppdrag rejält. Det blir varken tid för gemensamt varande eller alternativa aktiviteter. Jag vill inte att mina barn ska ha läxor i traditionell mening. Om skolan ger mina barn uppgifter/uppdrag att utföra hemma på deras fritid, så vill jag att de ska stödja mitt uppdrag. Det betyder att de måste vara individuellt utformade i dialog med mig och mitt barn. På samma sätt vill jag stödja skolans uppdrag så gott jag kan. Om hur vi bäst kan stödja varandras uppdrag vill jag gärna mötas och tala om!

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.