Mammamammamammamamma!

Mammamammamammamammamamma….

Det där kan pågå hur länge som helst. Jag är koncentrerad på något annat och ett av barnen står bredvid och hoppar och ropar Mammamammamamma.. tills jag, då och då med en ängels tålamod, för hundrade gången vänder mig om och säger: du får vänta tills jag har pratat färdigt med X, eller tills jag irriterat säger: avbryt mig inte – du får vänta! eller helt enkelt vänder mig mot honom och säger: Ja? Och då är det inte helt sällan en ganska liten sak som ska förmedlas eller frågas, eller så är det faktiskt ingenting alls. Men det lät som att det var kris eller århundradets upptäckt som var på gång.

Är vi lite så här till mans? Fast i olika tappningar beroende på personlighet och ålder. Och då menar jag även oss vuxna emellan. Hemma, på arbetsplatser, i skolan. Om vi inte känner oss sedda och lyssnade på då åker tonläget upp och vi blir påstridiga och glömmer bort att lyssna in om det faktiskt är läge. Men om vi upplever oss lyssnade på, delaktiga i ett sammanhang, om dörren står öppen och vi kan titta in när vi har det behovet, då är det ingen stor grej. Det vi har att säga och fråga är oftast inget omstörtande eller tidskrävande. Och för det mesta är det ingenting.

Jag har provat att helt enkelt vänta ut det där mammandet genom att ignorera det, men har inte lyckats. Förmodligen skulle det lyckas om jag verkligen envist höll ut. Människor resignerar så småningom, dessvärre följt av ett brustet förtroende och en stukad relation.

lyssna

Vilseskogen (CC BY-NC 2.0)

Annonser

Uppfostran vs Fostran

förekommen anledning blev jag intresserad av att titta mer på skolans fostransuppdrag i förhållande till föräldrarnas. En del menar att skolan inte ska uppfostra eleverna eftersom det åligger föräldrarna. Andra säger att skolan ska fostra elever och föräldrar ska uppfostra sina barn, och att det ligger en väsentlig skillnad i dessa begrepp.

En titt i diverse ordböcker och på nätet ger att det inte finns någon skillnad i dessa begrepp. De används och beskrivs på samma sätt och står som synonymer till varandra. Både barn och hundar kan både uppfostras och fostras, och detta kan göras med olika metoder, t ex autoritärt eller eftergivet. Målet har varierat med tiden och samhällets människosyn.

Begreppet FOSTRA har gått från att innebära avla eller föda, och senare föda, amma eller mata, till att nu enbart handla om utveckling av tanke, känsla och vilja. (SAOB)

Både skola och föräldrar har ett fostransuppdrag som finns reglerat i lag och läroplan. Begreppet fostran används både i läroplanen och i föräldrabalken. Begreppet uppfostran används överhuvudtaget inte i dessa sammanhang.

Vad säger då föräldrabalken om föräldrars uppdrag att fostra sina barn?

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.

I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Innebörden av en ”god fostran” definieras inte i lagen men omtalas dock på likartade sätt på andra ställen. Hos  bl a BRIS hittar man följande:

God vård och fostran innebär att barnet får känna att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina egna inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.

Jämför det med vad som står i skollagen:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Eller i läroplanen från 2011:

…individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.

Skolans och föräldrars fostransuppdrag skiljer sig inte i innehåll och målsättning. De vill samma sak för barnen/eleverna. Det som skiljer dem åt är i vilket sammanhang de har sin utgångspunkt. Att fostra i ett litet sammanhang i hemmet är en sak och att fostra i en skolmiljö är en helt annan sak. Hur ett barn/en elev reagerar och samspelar i dessa olika miljöer kan vara mycket olika.

FostranVåra uppdrag är desamma men hur vi utför dem skiljer sig åt. En annan sak som skiljer dem åt är i vilken utsträckning ansvaret föreligger. Skolan har ansvar för hur elever agerar och samspelar inom ramen för skolans verksamhet – vilket i vissa sammanhang kan sträcka sig utanför skoltid och skolans område, men som ändå är begränsat. Vårdnadshavares ansvar däremot har ingen begränsning, vare sig i tid eller rum. Detta gör att vårdnadshavare inte kan klara sitt uppdrag utan att samarbeta med skolan då man av förklarliga skäl inte alltid är på plats. Och skolan i sin tur kan i sin tur heller inte klara sitt uppdrag utan att samarbeta, av flera skäl: det står i lagen att den ska samverka med och stötta vårdnadshavare i sin fostran, skolans ansvar sträcker sig utanför skoltiden och ibland in i elevens hemmiljö, och inte minst – som nära vuxen betraktat – är vårdnadshavare i de flesta fall de viktigaste och mest inflytelserika hos eleven. Nå eleven gör man delvis genom att nå vårdnadshavaren.

Så – av någon anledning hamnar jag alltid vid samma slutsats på den här bloggen. Samarbeta mer. Prata mer. Skapa relationer mellan vuxna i skolan.

Bara det.

I ett annat blogginlägg skulle vi kunna diskutera det där med fostransbegreppet på en annan nivå. En annan gång.