Mammamammamammamamma!

Mammamammamammamammamamma….

Det där kan pågå hur länge som helst. Jag är koncentrerad på något annat och ett av barnen står bredvid och hoppar och ropar Mammamammamamma.. tills jag, då och då med en ängels tålamod, för hundrade gången vänder mig om och säger: du får vänta tills jag har pratat färdigt med X, eller tills jag irriterat säger: avbryt mig inte – du får vänta! eller helt enkelt vänder mig mot honom och säger: Ja? Och då är det inte helt sällan en ganska liten sak som ska förmedlas eller frågas, eller så är det faktiskt ingenting alls. Men det lät som att det var kris eller århundradets upptäckt som var på gång.

Är vi lite så här till mans? Fast i olika tappningar beroende på personlighet och ålder. Och då menar jag även oss vuxna emellan. Hemma, på arbetsplatser, i skolan. Om vi inte känner oss sedda och lyssnade på då åker tonläget upp och vi blir påstridiga och glömmer bort att lyssna in om det faktiskt är läge. Men om vi upplever oss lyssnade på, delaktiga i ett sammanhang, om dörren står öppen och vi kan titta in när vi har det behovet, då är det ingen stor grej. Det vi har att säga och fråga är oftast inget omstörtande eller tidskrävande. Och för det mesta är det ingenting.

Jag har provat att helt enkelt vänta ut det där mammandet genom att ignorera det, men har inte lyckats. Förmodligen skulle det lyckas om jag verkligen envist höll ut. Människor resignerar så småningom, dessvärre följt av ett brustet förtroende och en stukad relation.

lyssna

Vilseskogen (CC BY-NC 2.0)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s