Medan stormen rasar

Medan stormen rasar efter PISA-resultaten, och eftersom jag själv inte vet vad jag ska tänka om det hela, sätter jag mig i lä någonstans. Tittar lite på avstånd, försöker att inte låta mig provoceras alltför mycket av höga tonlägen, tänker att om tiden får gå och sinnen komma till ro så kommer vi nog kunna se det vi behöver se och göra det vi behöver göra.

Vi lever i en komplex värld, i en komplex vardag. Stress skapar tunnelseende hos både föräldrar, skolpersonal och politiker. Stress och rädsla minskar kreativiteten och mängden lösningar blir färre. Varenda gång vi lägger skuld på någon annan, på ett sätt som skapar stress, så bidrar vi till denna destruktiva cirkel som inte leder till något bättre. Varje gång som vi tar ett djupt andetag och därmed sänker kroppens nivå av stresshormon, innan vi funderar vidare och säger något, kan vi bidra till en nyanserad dialog och en positiv spiral.

Egentligen är det inte PISA-resultat som får mina känslor att svalla. I alla fall inte på det personliga planet. Däremot reagerar jag starkt när det kommer till barns psykosociala miljö. När jag ser elever på mitt barns skola som far illa och mår dåligt. Då behöver jag påminna mig om att andas djupt och sitta still en stund innan jag går vidare. För jag vill inte bara reagera, jag vill bidra till att situationen förändras till det bättre.

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Skola som ord i förändring

Har gått och funderat på begreppet skola idag. Läste ett blogginlägg på #Skolvåren – O school, school, wherefore art thou school? – där själva ordet skola ifrågasätts. Är det alltför nedtyngt av traditioner och föreställningar för att hänga med i förändringens vindar? Behöver vi ett nytt begrepp?

Skolan i AtenJag blev nyfiken på själva ursprunget och googlade mig fram till Fråga Biblioteket (nuförtiden Bibblan svarar) som berättar att ordet härstammar från grekiska och betyder vila och fritid. Att syssla med utveckling och självförverkligande var något man gjorde om man hade möjlighet att låta bli att kroppsarbeta. Ledigheten handlade om att vara fri ifrån kroppsligt arbete vilket höll en kvar i ett mindre lyckligt liv. I skolan kunde man ägna sig åt att utveckla intellektuella sidor hos sig själv vilket skulle leda till självständighet och lycka.

När jag idag berättar om den ursprungliga betydelsen av ordet skola för åttaåringen här hemma utbrister han: – Va? Fritid? Det är ju precis tvärtom! Ja, innebörden och associationen av begreppet har förändrats under tidens gång och idag är det även förknippat med stress och många unga mår dåligt av de krav som ställs. Hur många elver upplever skolan som en plats för självförverkligande idag?

Ändå – jag tycker om ord som har en historia. En historia som kan berätta om hur vi tänkt under olika perioder. Det säger något om oss människor och vi kan lära oss av att följa stigen både bakåt och framåt. Jag tycker om betydelsen av det gamla grekiska ordet för skola. Det är värt att ha kvar som något att sträva efter. Att hitta tillbaka till en skola där eleverna upplever frihet och ledighet. En plattform som ger dem vingar för att kunna förflytta sig från en utgångspunkt till en annan, en möjlighet att kunna byta ut sin horisont mot en ny och ljusare. Innebörden av ordet skola har förändrats många gånger och kan göra det igen. Jag tror att att förankringen i ett gammalt begrepp gör förändringen mer stabil och begriplig. Vi behöver fästa det nya vid förståelse vi redan äger.

Jag röstar för att behålla.

Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.

Jag vill inte hålla käften

På skolaochsamhälle.se läser jag ett inlägg som heter Håll käften! och som är skrivet av Max Wallinder Han är arg över en artikel om skolan och bemöter den bra på många sätt. Men när han sedan ber alla andra än människor som arbetar i skolan att hålla käften, och inte yttra sig om skolan, då håller jag förstås inte med.

Jag vill inte alls hålla käften. Jag vill berätta om hur jag ser och uppfattar skolan från mitt perspektiv. Hur jag uppfattar att mina barn upplever sin vardag där. Jag vill också höra och läsa om hur andra uppfattar skolan, både andra föräldrar, lärare, fritidspedagoger, skolledare, elever, politiker och precis alla andra grupper i samhället – ja till och med journalister. Däremot har jag inget behov av att stå oemotsagd och ämnar heller inte låta bli att säga emot när det känns så. Självklart har alla rätt att yttra sig och debattera från sitt perspektiv när det handlar om något så centralt i vårt gemensamma som skolan.

Jag vill inte hålla käften. Men det jag däremot vill är att tonen i debatten blir mer värdig och konstruktiv än vad den är på många håll. Att attityden är mer berättande och undersökande än vad den är påstående och anklagande. Och det gäller alla parter. Människor som arbetar inom skolan har mycket att berätta för oss som har andra perspektiv. All respekt för det! Men be oss inte hålla käften.