Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Mina drömmars föräldramöte

Förälder –
1. person som har barn

Möte –
1. tillfälle när två eller fler människor träffas, ofta för att sitta ner och diskutera något.
2. det att ett fordon kommer körandes i motsatt riktning mot ens egen hastighetsriktning

Uppenbarligen finns det flera sätt att mötas på. Så här, i all enkelhet, skulle jag gärna möta föräldrar och pedagoger på ett föräldramöte:

En vecka innan mötet
Ett mail i min inkorg: Kära Förälder! Om en vecka möts vi i skolan. Innan dess vill vi att ni tar del av följande information… (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla) Vad har du för frågor om detta? Vad känner du behov av att diskutera med oss pedagoger och andra föräldrar? Är det något särskilt som du gärna skulle vara med om eller dela med dig av på mötet? Vi ser fram emot din respons senast…. /Vänliga hälsningar….

Två dagar innan mötet
Ett nytt mail i min inkorg: Kära förälder! Snart är det dags! Innan vi ses vill vi förtydliga följande saker i den information vi skickade ut för några dagar sedan…. (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla). Dessutom kan vi berätta…… (information om annat föräldrar har frågat om och som gör sig bra i korta svar).
Här följer mötets agenda:
1) Nya föräldrar? Nya lärare? Vi lär känna varandra lite mer t ex genom en presentationsrunda.
2) Har ytterligare frågor/funderingar kommit på informationen som skickats ut? Då svarar vi på dem.
3) Diskussion: Följande ämnen har kommit in som förslag…… Se bifogad länk till online-enkät där du enkelt kan rösta på det som engagerar dig mest. Det ämne som berör flest kommer att diskuteras under mötet. Dessutom kommer vi att diskutera ett ämne som vi i skolan känner är angeläget, nämligen….
/Vänliga hälsningar….

Mötet
Alla mötesdeltagare kommer med fyllda magar, mentalt förberedda och med hög energi och vilja att bidra.
Punkt 1. Nyfikenhet, öppenhet och välkomnande attityd.
Punkt 2. Snabbt, effektivt. Kommer nya stora frågor upp här samlas de upp och besvaras senare via mail.
Punkt 3. Reglerna i skolan gäller även oss: vi lyssnar på varandra, vi är snälla mot varandra, vi slåss inte. Diskussioner kring valda ämne med tydliga frågeställningar och syfte, i små grupper eller i storgrupp, med medvetet valda diskussionsmetoder. Avslutande sammanfattning.
Punkt 4. Snabb utvärdering: vad har varit bra med mötet? Vad kan vi göra bättre nästa gång? Tack och hej!

Efter mötet
Ett mail i min inkorg: Kära förälder! Tack för senast, vad trevligt det var! Bifogat kommer en sammanfattning av mötet och diskussioner som fördes. Kom gärna med kommentarer och prata vidare med varandra via…. (facebookgruppen, bloggen, mailinglistan eller annat lämpligt forum). Hej hopp!

(Observera att allt för-, under- och efterarbete inte måste göras av en lärare, utan kan lika gärna göras av en förälder.)

Dessa föräldramöten vill man ju helt enkelt inte missa, eller hur?!

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

@LiMaCarr Vad skulle då dessa kommunikatörer göra för skolan?

— Fredrik Holmeros (@LR_Fredrik) April 30, 2013

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

• Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
• Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
• Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
• Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
• Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
• Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
• Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.