Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.

Föräldratycket 1

Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.

För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola.  Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.

Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen.  Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.

Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?

En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.

Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog.  Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.

(Läs gärna detta och andra inlägg på Föräldratycket här: http://foraldratycket.wordpress.com/)

En vision och en vision

Jag har en vision om skolan. Den är en plats, fysisk och mental, där engagerade människor möts kring lärande och utveckling. Eleverna är i fokus, det är deras växthus och mylla som ständigt byggs, underhålls och förbättras. Lärare och pedagoger planerar och leder detta arbete. Skolans andra medarbetare och ledare bygger fundamentet som understödjer lärarnas och pedagogernas arbete. Aktiva föräldrar stödjer sina barn, stärker skolan genom att vara sociala relationsbärare samt bidrar med kunskap om livet. Samhällets organisationer, kulturinstitutioner, föreningar och näringsliv runt om skolan tillför kunskap om sina respektive områden samt här- och nutid. Nyfikna möten och lärande genom utforskande dialog. En öppen skola som samlar människor, engagemang och skaparkraft.

Jag har en vision om den här bloggen. Den är ett vattenhål för alla vuxna som tillsammans vill vara engagerade i barns och ungdomars skola. Här finns kunskap om skola och föräldrar. Här finns forskning kring samverkan och dialog. Här finns goda exempel på människor som lyckats väl. Här finns diskussion och debatt kring frågor som berör. Här finns inspiration för fortsatt arbete. Här finns framtidens vuxna i skolan.