Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.
Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.
Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.
Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.
Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.
Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.