Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Delaktighet

Medan stormen rasar

Medan stormen rasar efter PISA-resultaten, och eftersom jag själv inte vet vad jag ska tänka om det hela, sätter jag mig i lä någonstans. Tittar lite på avstånd, försöker att inte låta mig provoceras alltför mycket av höga tonlägen, tänker att om tiden får gå och sinnen komma till ro så kommer vi nog kunna se det vi behöver se och göra det vi behöver göra.

Vi lever i en komplex värld, i en komplex vardag. Stress skapar tunnelseende hos både föräldrar, skolpersonal och politiker. Stress och rädsla minskar kreativiteten och mängden lösningar blir färre. Varenda gång vi lägger skuld på någon annan, på ett sätt som skapar stress, så bidrar vi till denna destruktiva cirkel som inte leder till något bättre. Varje gång som vi tar ett djupt andetag och därmed sänker kroppens nivå av stresshormon, innan vi funderar vidare och säger något, kan vi bidra till en nyanserad dialog och en positiv spiral.

Egentligen är det inte PISA-resultat som får mina känslor att svalla. I alla fall inte på det personliga planet. Däremot reagerar jag starkt när det kommer till barns psykosociala miljö. När jag ser elever på mitt barns skola som far illa och mår dåligt. Då behöver jag påminna mig om att andas djupt och sitta still en stund innan jag går vidare. För jag vill inte bara reagera, jag vill bidra till att situationen förändras till det bättre.

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Ingen är en ö – #socmedskola

Ingen människa är en ö.

Ingen skola är en ö.

Ingen familj är en ö.

Inget socialt forum på nätet är en ö.

Ingen relation är en ö.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till. Och det är detta som är behållningen av gårdagens konferens om sociala medier i skolan, om kränkningar på nätet. Allt omkring oss hänger ihop och vi hänger ihop som männsikor.

Tango

Richard Levitte (CC BY-NC 2.0)

Om hur barn och unga kränker varandra på och utanför nätet – för där finns mer likheteter än skillnader och kränkningarna förekommer oftast parallellt – och om hur vi kan hantera och förebygga det, behöver vi kunskap, självinsikt och framför allt samarbete.

  • Vi behöver kunskap från forskning och från varandra. Vad händer på nätet och på rasten i skolan? Vad händer hemma efter skoltid och på fotbollsträningen? Vi finns inte överallt och därför behöver vi dela med oss av våra erfarenheter.
  • Vi behöver självinsikt. Allihop. Hur agerar jag och vad förmedlar jag? Hur fungerar jag i mina relationer med andra vuxna och barn – på och utanför nätet?
  • Vi behöver samarbeta. Som sagt finns inga öar och varken skola, hem eller föreningsliv kan ensama jobba med kränkningar och förvänta sig ett fullgott resultat som varar.

Samsyn

Skollagen säger nolltolerans gentemot kränkningar. Men vad är då en kränkning och vad innebär nolltolerans? Vad är skillnaden mellan kränkning och mobbning? Det är viktigt att vi samtalar om ordens betydelse och skapar gemensamma begrepp för att kunna samarbeta. Hur ska vi annars kunna göra lika? Friends har massor av bra information på sin hemsida.

 Ansvar

På väg ut från salongen i pausen hör jag en av besökarna säga ”…men det finns väl ett föräldraansvar också…”. Och det är inte ovanligt att föräldrar också argumenterar på samma sätt: ”det är skolans ansvar”. Ofta är det i den diskussionen vi hamnar. Vems ansvar är det? Eller kanske: Det är inte mitt ansvar! Då behöver vi också ställa frågan om vad vi menar med ansvar. Juridiskt ansvar? Moralisk ansvar? Kollektivt ansvar?

När det gäller juridiskt ansvar för skolan var i alla fall Caroline Dyrefors-Grufman tydlig: Skolan har alltid skyldighet att gripa in när kränknignarna har en koppling till skolans verksamhet. En sådan koppling är till exempel när det handlar om två personer som går i samma skola – oavsett var och när själva kränkningen har ägt rum.

Själv funderar jag inte så mycket på det juridiska ansvaret. Juridiken kommer in när människor inte kan lösa sina konflikter och jag är mer intresserad av att mänskliga relationer fungerar bättre än så. Jag blir lite fascinerad över frågan ändå. När man ser ett barn bli utsatt för en kränkning av en annan person – vem vill inte ta ansvar och ingripa då? Om man är på plats och faktiskt har möjligheten. Oavsett om man är pedagog, vaktmästare, förälder eller granne.

Tack!

Stort tack till Gothia Fortbildning för initiativet till en konferens på ett mycket vilktigt ämne! En dröm är att konferenser som dessa fortsättningsvis kan rikta sig till männsikor som arbetar i skolan, föräldrar och ledare inom föreningsliv, vid ett och samma tillfälle. Att vi kan hitta gemensamma forum för samtal och kunskapsutbyte. Vi har ju alla olika uppdrag kring barn och unga och vinner på att stödja varandra i dessa.

Länkar med relation till konferensen:
Arrangemang:
Gothia Fortbildning
Samlade tweets om konferensen


Mina blogg- och twitterkollegor som satt och skrev brevid mig:
Karin Brånebäck, lärare och föreläsare, bloggade om:
Olle Cox och ungdomar på nätet
Tydlighet i lagens mening
Elias Giertz, elev och föreläsare, bloggade om:
Det handlar om att se oss i ögonen
Inte teknik, utan mindset

Talare och medverkande organisationer:
Olle Cox/Friends
Caroline Dyrefors-Grufman/BEO Skolinspektionen
Sofia Berne, psykolog och forskare om nätmobbning
Pia Widegren och Helena Meyer om nätvandring

Uppladdning inför #socmedskola

Jag sitter och laddar upp inför dagens konferens – Social Medier i skolan, anordnad av Gothia Fortbildning. Fyra föreläsare ska tala om hur vi kan motverka kränkningar på nätet. Jag kommer att blogga och twittra om vad som sägs och mina reflektioner om det, särskilt med ett föräldraperspektiv.

 På väg hit satt jag på tunnelbanan och sneglade på Metrotidningen hos grannen mittemot. Stor rubrik: ”Pappa slog ner 8-åring på skolgården”. Två elever hade slagits med varandra och när föräldrarna hämtar sitt barn gav de sig båda på det andra barnet, både med hot och fysiskt våld.

 Exemplet matchar ju inte exakt med dagens ämne, men det senaste jag förstått är att kränkningar på nätet är en förlängning av det som händer mellan elever i skolan och på fritids. Och för all del överallt där man möts – på fotbollsplanen i kvarteret eller i stallet efter skolan.

 För mig blir det så uppenbart att kränkningar och mobbning är ett samhällsproblem som skolan aldrig kan vara ensam om att ansvara för eller ställa till rätta. Hur ska man kunna det när det är så allmänt utbrett bland oss alla, och inte bara bland barn och ungdomar? Men visst har skolan ett delansvar, och jag ser fram emot att höra och lära mig mer om detta idag. Inte minst hur skolan kan samarbeta med föräldrar för att förebygga och hantera situationer som dyker upp.  Värdegrundsarbete är det område jag ser som viktigast när det handlar om samverkan mellan pedagoger och föräldrar.

Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.