Medan stormen rasar

Medan stormen rasar efter PISA-resultaten, och eftersom jag själv inte vet vad jag ska tänka om det hela, sätter jag mig i lä någonstans. Tittar lite på avstånd, försöker att inte låta mig provoceras alltför mycket av höga tonlägen, tänker att om tiden får gå och sinnen komma till ro så kommer vi nog kunna se det vi behöver se och göra det vi behöver göra.

Vi lever i en komplex värld, i en komplex vardag. Stress skapar tunnelseende hos både föräldrar, skolpersonal och politiker. Stress och rädsla minskar kreativiteten och mängden lösningar blir färre. Varenda gång vi lägger skuld på någon annan, på ett sätt som skapar stress, så bidrar vi till denna destruktiva cirkel som inte leder till något bättre. Varje gång som vi tar ett djupt andetag och därmed sänker kroppens nivå av stresshormon, innan vi funderar vidare och säger något, kan vi bidra till en nyanserad dialog och en positiv spiral.

Egentligen är det inte PISA-resultat som får mina känslor att svalla. I alla fall inte på det personliga planet. Däremot reagerar jag starkt när det kommer till barns psykosociala miljö. När jag ser elever på mitt barns skola som far illa och mår dåligt. Då behöver jag påminna mig om att andas djupt och sitta still en stund innan jag går vidare. För jag vill inte bara reagera, jag vill bidra till att situationen förändras till det bättre.

Annonser