Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Delaktighet

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

  • Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
  • Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
  • Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
  • Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
  • Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
  • Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
  • Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.

Tyst i klassrummet

– Vem vill vara klassrepresentant i föräldrarådet i år?

Det är väl sällan det är så tyst i ett klassrum som efter denna fråga. Och jag förstår det. Att vara representant i ett föräldraråd kan kännas tungt om man inte känner att man har tid eller ett allmänt engagemang för vad som händer i skolan. Och vad gör föräldrarådet egentligen? Det har aldrig varit särskilt tydligt för mig innan jag själv gick med – och inte alltid efteråt heller! På många skolor har man helt enkelt löst frågan med att beta av klasslistan och dela besväret mellan föräldrarna.

På vår skola har vi inte ett system där vi väljer representanter för varje klass. Vi har valt att göra allt deltagande frivilligt och föräldrar väljer att engagera sig i de frågor och områden som man är mest intresserade av. En del väljer sådant som rör fritids, en del väljer matfrågor eller arbetar förebyggande mot mobbing. För att övriga föräldrar ändå ska känna att de vet vad vi gör och vem de ska vända sig till om de har frågor eller ärenden gäller det att satsa på synlighet och kommunikation på andra sätt. Finnas på skolans hemsida, skicka nyhetsbrev eller det mer traditionella att sätta upp anslag eller ställa ut en brevlåda för inkommande ärenden. Det är bara att välja efter tycke och smak.

Kommer det någon då? Om man inte är tvungen? Tja, jag var lite nervös innan terminens första föräldraråd, men det kom faktiskt runt 25 föräldrar. Helt frivilligt. Och i en skola med drygt 200 elever tycker jag att det är väl godkänt.

Att ta avstamp i det positiva

I kväll har jag träffat många föräldrar. En del av dem var nya på skolan. Flera av dessa hade äldre elever och hade alltså bytt skola. Jag hörde mig själv fråga: Vad var det ni var missnöjda med? Varför ville ni komma därifrån?

Chris Waits (CC BY 2.0)

En förändringsprocess har en naturlig start i en frustration över en otillfredsställande situation. Att vara negativ kring sin tillvaro är i detta fall självklart och nödvändigt, precis som att vända blicken och söka de bättre alternativen är nödvändigt för att processen ska fortsätta. Problemet som jag upplever när vi talar om våra negativa erfarenheter är att vi i samtalet ofta stannar där. Vi pratar och pratar om det som var dåligt och kommer aldrig vidare.

Jag skulle istället vilja fråga: Vad hoppas du ska bli bra på den här skolan? Vad har du för förväntningar? Vad var bra med er förra skola, som du skulle vilja se även här? Hur skulle vi kunna se till att komma närmare den skola vi gärna vill se? Vad kan du göra? Vad kan jag göra?

Att ta avstamp i det positiva. Att utgå från vad i situationen som är bra, bekräfta detta och se till att det goda blir kvar, för att sedan måla upp bilden av hur helheten skulle kunna vara ännu bättre, det vill jag bli bättre på. Därefter börja gå den väg som utkristalliseras ur vårt samtal.

Vad undrar en förälder?

Föräldrarådet fick nyligen ett utkast från skolan som inom kort ska resultera i en informationsfolder till alla – men specifikt de nya – föräldrarna, med information om allt man kan tänkas undra över som förälder till ett skolbarn. Vi som redan har barn som går på skolan ombads kommentera och komma med ytterligare förslag på information vi skulle vilja finns med, eller om något behöver förtydligas. I utkastet fanns information om allt möjligt, från rutiner för ledighetsansökan till vad skolmåltiderna generellt innehåller, från elevhälsoteamet till modersmålsundervisning, från kommunikationsplattformen till vad skollagen säger om föräldrar. Kanonbra. Ett win-win där alla föräldrar på ett enkelt sätt får praktisk information, och enskilda lärare slipper besvara frågor ca tusen gånger – frågor som alla vill ha svar på.

Vad undrade jag över när min son började skolan? Självklart undrade jag över allt detta. Tider, rutiner, regler, mina rättigheter och skyldigheter. Fast inte förrän om ett tag. I början var det helt andra saker som jag undrade över. Saker som var av annan karaktär. Jag undrade om rektorn var en bra och inspirerande ledare. Om skolans ledning hade en värdegrund som jag sympatiserade med. Hur väl lärarna skulle komma att trivas i skolan. Om de hade en bra lön och rimliga arbetsvillkor och skulle vilja stanna länge. Om rektorn var en god lyssnare och duktig på att hantera konflikter. Jag undrade om mitt barns lärare skulle vara en trygg och säker person. En person som skulle vara öppen för och välkomna mina tankar och frågor om undervisning och förhållningssätt. Jag undrade över föräldrarna. Om de skulle vilja skapa relationer med andra föräldrar och samverka kring elevernas lärande och varande. Jag undrade om alla vuxna med relation till skolan på olika sätt skulle se och behandla eleverna och varandra med respekt och stor omtanke.

Jag tänkte att om detta finns i grund och botten så löser sig allt annat. Inte så att praktisk information är oviktig – tvärtom. Den bidrar till fart och riktning. Men den är liksom som lite svårfångade vågor på ytan. Föränderliga och flyktiga. Anpassar sig efter väder och vind och efter människors tillfällighet. Men om allt det där under ytan är djupt och stabilt, då kan de hålla på bäst de vill och jag kan med ro och tillförsikt se på och invänta besked. Om fundamentet sitter i botten kan väldigt lite gå fel. Då kan det storma på rätt bra runt omkring utan att skapa oro.

Hur kan man skapa en sådan grund? Och hur förmedlar man den till en undrande förälder?

Föräldratycket 1

Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.

För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola.  Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.

Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen.  Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.

Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?

En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.

Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog.  Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.

(Läs gärna detta och andra inlägg på Föräldratycket här: http://foraldratycket.wordpress.com/)