Medan stormen rasar

Medan stormen rasar efter PISA-resultaten, och eftersom jag själv inte vet vad jag ska tänka om det hela, sätter jag mig i lä någonstans. Tittar lite på avstånd, försöker att inte låta mig provoceras alltför mycket av höga tonlägen, tänker att om tiden får gå och sinnen komma till ro så kommer vi nog kunna se det vi behöver se och göra det vi behöver göra.

Vi lever i en komplex värld, i en komplex vardag. Stress skapar tunnelseende hos både föräldrar, skolpersonal och politiker. Stress och rädsla minskar kreativiteten och mängden lösningar blir färre. Varenda gång vi lägger skuld på någon annan, på ett sätt som skapar stress, så bidrar vi till denna destruktiva cirkel som inte leder till något bättre. Varje gång som vi tar ett djupt andetag och därmed sänker kroppens nivå av stresshormon, innan vi funderar vidare och säger något, kan vi bidra till en nyanserad dialog och en positiv spiral.

Egentligen är det inte PISA-resultat som får mina känslor att svalla. I alla fall inte på det personliga planet. Däremot reagerar jag starkt när det kommer till barns psykosociala miljö. När jag ser elever på mitt barns skola som far illa och mår dåligt. Då behöver jag påminna mig om att andas djupt och sitta still en stund innan jag går vidare. För jag vill inte bara reagera, jag vill bidra till att situationen förändras till det bättre.

Skola som ord i förändring

Har gått och funderat på begreppet skola idag. Läste ett blogginlägg på #Skolvåren – O school, school, wherefore art thou school? – där själva ordet skola ifrågasätts. Är det alltför nedtyngt av traditioner och föreställningar för att hänga med i förändringens vindar? Behöver vi ett nytt begrepp?

Skolan i AtenJag blev nyfiken på själva ursprunget och googlade mig fram till Fråga Biblioteket (nuförtiden Bibblan svarar) som berättar att ordet härstammar från grekiska och betyder vila och fritid. Att syssla med utveckling och självförverkligande var något man gjorde om man hade möjlighet att låta bli att kroppsarbeta. Ledigheten handlade om att vara fri ifrån kroppsligt arbete vilket höll en kvar i ett mindre lyckligt liv. I skolan kunde man ägna sig åt att utveckla intellektuella sidor hos sig själv vilket skulle leda till självständighet och lycka.

När jag idag berättar om den ursprungliga betydelsen av ordet skola för åttaåringen här hemma utbrister han: – Va? Fritid? Det är ju precis tvärtom! Ja, innebörden och associationen av begreppet har förändrats under tidens gång och idag är det även förknippat med stress och många unga mår dåligt av de krav som ställs. Hur många elver upplever skolan som en plats för självförverkligande idag?

Ändå – jag tycker om ord som har en historia. En historia som kan berätta om hur vi tänkt under olika perioder. Det säger något om oss människor och vi kan lära oss av att följa stigen både bakåt och framåt. Jag tycker om betydelsen av det gamla grekiska ordet för skola. Det är värt att ha kvar som något att sträva efter. Att hitta tillbaka till en skola där eleverna upplever frihet och ledighet. En plattform som ger dem vingar för att kunna förflytta sig från en utgångspunkt till en annan, en möjlighet att kunna byta ut sin horisont mot en ny och ljusare. Innebörden av ordet skola har förändrats många gånger och kan göra det igen. Jag tror att att förankringen i ett gammalt begrepp gör förändringen mer stabil och begriplig. Vi behöver fästa det nya vid förståelse vi redan äger.

Jag röstar för att behålla.

Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.