Vad undrar en förälder?

Föräldrarådet fick nyligen ett utkast från skolan som inom kort ska resultera i en informationsfolder till alla – men specifikt de nya – föräldrarna, med information om allt man kan tänkas undra över som förälder till ett skolbarn. Vi som redan har barn som går på skolan ombads kommentera och komma med ytterligare förslag på information vi skulle vilja finns med, eller om något behöver förtydligas. I utkastet fanns information om allt möjligt, från rutiner för ledighetsansökan till vad skolmåltiderna generellt innehåller, från elevhälsoteamet till modersmålsundervisning, från kommunikationsplattformen till vad skollagen säger om föräldrar. Kanonbra. Ett win-win där alla föräldrar på ett enkelt sätt får praktisk information, och enskilda lärare slipper besvara frågor ca tusen gånger – frågor som alla vill ha svar på.

Vad undrade jag över när min son började skolan? Självklart undrade jag över allt detta. Tider, rutiner, regler, mina rättigheter och skyldigheter. Fast inte förrän om ett tag. I början var det helt andra saker som jag undrade över. Saker som var av annan karaktär. Jag undrade om rektorn var en bra och inspirerande ledare. Om skolans ledning hade en värdegrund som jag sympatiserade med. Hur väl lärarna skulle komma att trivas i skolan. Om de hade en bra lön och rimliga arbetsvillkor och skulle vilja stanna länge. Om rektorn var en god lyssnare och duktig på att hantera konflikter. Jag undrade om mitt barns lärare skulle vara en trygg och säker person. En person som skulle vara öppen för och välkomna mina tankar och frågor om undervisning och förhållningssätt. Jag undrade över föräldrarna. Om de skulle vilja skapa relationer med andra föräldrar och samverka kring elevernas lärande och varande. Jag undrade om alla vuxna med relation till skolan på olika sätt skulle se och behandla eleverna och varandra med respekt och stor omtanke.

Jag tänkte att om detta finns i grund och botten så löser sig allt annat. Inte så att praktisk information är oviktig – tvärtom. Den bidrar till fart och riktning. Men den är liksom som lite svårfångade vågor på ytan. Föränderliga och flyktiga. Anpassar sig efter väder och vind och efter människors tillfällighet. Men om allt det där under ytan är djupt och stabilt, då kan de hålla på bäst de vill och jag kan med ro och tillförsikt se på och invänta besked. Om fundamentet sitter i botten kan väldigt lite gå fel. Då kan det storma på rätt bra runt omkring utan att skapa oro.

Hur kan man skapa en sådan grund? Och hur förmedlar man den till en undrande förälder?

Möte med Rektorn

Jag hade ett möte med vår rektor häromdagen. Det var i egenskap av samordnare för föräldrarådet jag var där och syftet var att synka våra tankar och planera för skolstarten för att få alla nya och gamla elever och föräldrar att känna sig välkomna och taggade inför ett nytt läsår.

Själv var jag minst sagt taggad. Jag hade funderat och förberett mig mycket, ja större delen av sommaren för att vara ärlig. Kanske inte bara inför skolstarten, men för hela det kommande året och arbetet tillsammans med föräldrar och övriga skolan. Jag hade tänkt på hur man skapar en bra samverkan, hur man kan inspirera föräldrar till engagemang, hur vi kan skapa goda relationer och mycket annat. Jag hade läst böcker, sökt på internet, läst läroplanen, twittrat med lärare, börjat blogga, tänkt, funderat och funderat en gång till. Det kanske kan låta lite överdrivet, men dels är det bäst att göra saker ordentligt om de ändå ska göras, och dels är det så fantastiskt roligt detta med samverkan och att tillsammans föra utvecklingen framåt ett par snäpp till mot målet.

Vi satt alltså där på mötet och pratade om kommande händelser i början av terminen: skolstarten, första föräldramötet och så den stora välkomstfesten. Vid alla dessa tillfällen skulle föräldrarådet få chans och tillfälle att presentera sig och i olika former kunna träffa de nya och gamla föräldrarna. Vi pratade om en massa andra saker också och det hela var ett mycket bra möte och jag var ännu mer taggad efteråt.

Dagen efter skrev jag ett mail till rektorn där jag kort punktade ned det vi bestämt och bad henne bekräfta att vi var överens. Bland annat skrev jag att föräldrarådet får ett par minuter på dagen för skolstarten för att säga hej från oss och skapa nyfikenhet för vad vi gör. Jag tror att jag hade sinnebilden av något slags engagerat brandtal som skulle få föräldrar att strömma till oss, hur det nu skulle gå till på två minuter. Strax fick jag ett svar på mitt mail där det stod: – Ja, men glöm inte barnperspektivet. Det står 40 nervösa sexåringar och lyssnar.

Herre Gud, barnen. Jag hade glömt barnen. Visserligen är det ju för barnens bästa som vi arbetar i grund och botten, men ska sanningen fram så hade jag inte ägnat dem en tanke när jag planerade inför skolstarten. Jag som faktiskt känt mig ganska duktig kände mig nu istället rätt så dum. Gått i den enkla fällan att missa målet och fokusera på formerna.

Nu har jag bytt strategi och planerar att helt enkelt strunta i föräldrarna just den här första dagen. Istället ska jag berätta för barnen vad föräldrarådet är, och att vi finns för att vi vill hjälpa till så att deras skola ska bli så bra den bara kan. Jag ska också bevara detta i minnet och förstärka varför vi faktiskt gör det vi gör. Påminna mig själv och andra föräldrar om syfte och mål på varje möte vi har. Innehåll får styra formen och inte tvärtom.

Jag välkomnar läsåret 2012/2013 och tackar de högre makterna (eller är det svenska staten?) för att vi har goda pedagoger och ledare i skolan. Lärare och rektorer som har just det där nödvändiga och viktiga barnperspektivet.

Lärare är också föräldrar

Ja, i alla fall ofta. Jag har alltid undrat över hur det är att vara både förälder och lärare och om det är lättare eller svårare med relationen till sitt barns skola. Å ena sidan har man ett annat perspektiv och en förståelse för både yrket och verksamheten i stort. Å andra sidan har man också större pedagogisk kunskap och förmodligen starka åsikter om hur skola och undervisning ska fungera. Ja, det sistnämnda kan man ju ha lite till mans, oavsett kunskapsnivå och yrke…

Men, lärarföräldrar därute – hur är det egentligen? Kan ni inte berätta? Ni kanske sitter på alla svaren om samverkan mellan skola och föräldrar, ni med era dubbla perspektiv?