På förekommen anledning blev jag intresserad av att titta mer på skolans fostransuppdrag i förhållande till föräldrarnas. En del menar att skolan inte ska uppfostra eleverna eftersom det åligger föräldrarna. Andra säger att skolan ska fostra elever och föräldrar ska uppfostra sina barn, och att det ligger en väsentlig skillnad i dessa begrepp.
En titt i diverse ordböcker och på nätet ger att det inte finns någon skillnad i dessa begrepp. De används och beskrivs på samma sätt och står som synonymer till varandra. Både barn och hundar kan både uppfostras och fostras, och detta kan göras med olika metoder, t ex autoritärt eller eftergivet. Målet har varierat med tiden och samhällets människosyn.
Begreppet FOSTRA har gått från att innebära avla eller föda, och senare föda, amma eller mata, till att nu enbart handla om utveckling av tanke, känsla och vilja. (SAOB)
Både skola och föräldrar har ett fostransuppdrag som finns reglerat i lag och läroplan. Begreppet fostran används både i läroplanen och i föräldrabalken. Begreppet uppfostran används överhuvudtaget inte i dessa sammanhang.
Vad säger då föräldrabalken om föräldrars uppdrag att fostra sina barn?
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.
I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
Innebörden av en ”god fostran” definieras inte i lagen men omtalas dock på likartade sätt på andra ställen. Hos bl a BRIS hittar man följande:
God vård och fostran innebär att barnet får känna att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina egna inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.
Jämför det med vad som står i skollagen:
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.
Eller i läroplanen från 2011:
…individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.
Skolans och föräldrars fostransuppdrag skiljer sig inte i innehåll och målsättning. De vill samma sak för barnen/eleverna. Det som skiljer dem åt är i vilket sammanhang de har sin utgångspunkt. Att fostra i ett litet sammanhang i hemmet är en sak och att fostra i en skolmiljö är en helt annan sak. Hur ett barn/en elev reagerar och samspelar i dessa olika miljöer kan vara mycket olika.
Våra uppdrag är desamma men hur vi utför dem skiljer sig åt. En annan sak som skiljer dem åt är i vilken utsträckning ansvaret föreligger. Skolan har ansvar för hur elever agerar och samspelar inom ramen för skolans verksamhet – vilket i vissa sammanhang kan sträcka sig utanför skoltid och skolans område, men som ändå är begränsat. Vårdnadshavares ansvar däremot har ingen begränsning, vare sig i tid eller rum. Detta gör att vårdnadshavare inte kan klara sitt uppdrag utan att samarbeta med skolan då man av förklarliga skäl inte alltid är på plats. Och skolan i sin tur kan i sin tur heller inte klara sitt uppdrag utan att samarbeta, av flera skäl: det står i lagen att den ska samverka med och stötta vårdnadshavare i sin fostran, skolans ansvar sträcker sig utanför skoltiden och ibland in i elevens hemmiljö, och inte minst – som nära vuxen betraktat – är vårdnadshavare i de flesta fall de viktigaste och mest inflytelserika hos eleven. Nå eleven gör man delvis genom att nå vårdnadshavaren.
Så – av någon anledning hamnar jag alltid vid samma slutsats på den här bloggen. Samarbeta mer. Prata mer. Skapa relationer mellan vuxna i skolan.
Bara det.
I ett annat blogginlägg skulle vi kunna diskutera det där med fostransbegreppet på en annan nivå. En annan gång.
FramVuxna 
Pingback: Krönikan som inte ville dö – Olater - hd.se
En viktigare fråga vore vilket berättigande man kan fostra barn i en viss riktning. Det citat som du använder är objektivare än jag hade väntat mig (jag minns tex. hur S en gång i tiden ville att skolan skulle uppfostra goda socialdemokratiska medborgare och såg själv många fall av direkt indoktrinering när jag gick i skolan), men innehåller fortfarande en rad värderingar om vilka åsikter och attityder barnen ska utveckla.
Exempel:
o Redan att fostra fram aktiva medborgare är ett mycket tveksamt.
o Generositeten går definitivt för långt.
o Toleransen är i varje fall farlig, då ”tolerans” i dagens Sverige typiskt betyder en massiv åsiktsINtolerans. (”Tolerans” i en korrektare betydelse vore mindre kritisk.)
(Beakta att jag inte säger att dessa egenskaper vore dåliga—bara att ett uppfostrande i denna riktning är oetiskt och förmätet.)
”att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.” är i mycket problemet.
Kritiskt tänkande och förmågan att själv utveckla värden, värderingar, …, är det en god fostran ska förmedla—inte färdigförpackade värderingar.
Jag ser att jag har gjort ett betydelseändrande skrivfel: ”Det citat ” ska vara ”De citat” i plural.
Ja, det är just den diskussionen jag syftar på i min sista mening. Din fråga är intressant!
Även det du menar med god fostran innehåller förmedlade värderingar fast då andra än vad skolans styrdokument talar om. I alla fall läser jag in värden som människans unika egenvärde som individ snarare än som del i ett socialt sammanhang. Varför är tolerans bättre än ”tolerans”, om det är själva värdeförmedlingen som är det felaktiga?
Jag är själv inte bottnad i detta. Värdesätter å ena sidan min frihetlighet men känner samtidigt behovet, både hos mig själv och människor omkring mig, av kontinuiteten av gemensamma värderingar och historia. Kanske är det balansen som är grejen.
Skolan har ju också som mål att utveckla kritiskt tänkande. Så det finns av båda varianterna där redan idag.
”Även det du menar med god fostran innehåller förmedlade värderingar fast då andra än vad skolans styrdokument talar om.”
En hake är tyvärr att man aldrig kan uppnå en helt värdefri uppfostran. Dels måste det på någon nivå finnas ”meta-värden” (tex. i mitt fall att kritiskt tänkande är bättre än blind följsamhet när det gäller den egna värdebildningen); dels kan man som uppfostrare i praktiken inte helt dölja sina egna värden, vilket naturligtvis har ett inflytande; dels kan en viss mängd av värden (eller möjligen förordningar) vara pragmatiskt nödvändiga (tex. ”man får inte stjäla”).
Viktigt ur min sikt är att man medvetet försöker minska detta inflytande så långt det går—och att man absolut inte använder skolan för att medvetet indoktrinera eleverna med åsikter eller värden från tex. dem politiska organisationer som de nuvarande läroplansskrivarna eller lärarna råkar stödja.
”Varför är tolerans bättre än ”tolerans”, om det är själva värdeförmedlingen som är det felaktiga?”
Vissa värden är i sig negativa (men en exakt bedömning vilka är naturligtvis subjektiv). Den ”tolerans” som tex. delar av den svenska vänstern förespråkar försvårar bla. (seriösa, icke-högerpopulistiska) diskussioner om invandring och baserar på ett tankesätt som är extremt svart–vitt, oss–dem, goda–onda. Dessa faktorer gör ”toleransen” till en fiende av kunskapssökande och tänkande, vilket i mitt värdesystem gör den till något mycket negativt i sig. Som analogi: Smugglande är per definition olagligt, oavsett vad man smugglar. Trots detta är straffet för den som i en gränskontroll åker fast med ett kilo kokain värre än med ett kilo cigaretter. På samma sätt är uppfostran till ”tolerans” värre än uppfrostran till tolerans.
”Skolan har ju också som mål att utveckla kritiskt tänkande.”
Detta mål tas dock tyvärr inte på det allvar som det skulle.