Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Delaktighet

Annonser

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

  • Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
  • Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
  • Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
  • Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
  • Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
  • Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
  • Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.

Ingen är en ö – #socmedskola

Ingen människa är en ö.

Ingen skola är en ö.

Ingen familj är en ö.

Inget socialt forum på nätet är en ö.

Ingen relation är en ö.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till. Och det är detta som är behållningen av gårdagens konferens om sociala medier i skolan, om kränkningar på nätet. Allt omkring oss hänger ihop och vi hänger ihop som männsikor.

Tango

Richard Levitte (CC BY-NC 2.0)

Om hur barn och unga kränker varandra på och utanför nätet – för där finns mer likheteter än skillnader och kränkningarna förekommer oftast parallellt – och om hur vi kan hantera och förebygga det, behöver vi kunskap, självinsikt och framför allt samarbete.

  • Vi behöver kunskap från forskning och från varandra. Vad händer på nätet och på rasten i skolan? Vad händer hemma efter skoltid och på fotbollsträningen? Vi finns inte överallt och därför behöver vi dela med oss av våra erfarenheter.
  • Vi behöver självinsikt. Allihop. Hur agerar jag och vad förmedlar jag? Hur fungerar jag i mina relationer med andra vuxna och barn – på och utanför nätet?
  • Vi behöver samarbeta. Som sagt finns inga öar och varken skola, hem eller föreningsliv kan ensama jobba med kränkningar och förvänta sig ett fullgott resultat som varar.

Samsyn

Skollagen säger nolltolerans gentemot kränkningar. Men vad är då en kränkning och vad innebär nolltolerans? Vad är skillnaden mellan kränkning och mobbning? Det är viktigt att vi samtalar om ordens betydelse och skapar gemensamma begrepp för att kunna samarbeta. Hur ska vi annars kunna göra lika? Friends har massor av bra information på sin hemsida.

 Ansvar

På väg ut från salongen i pausen hör jag en av besökarna säga ”…men det finns väl ett föräldraansvar också…”. Och det är inte ovanligt att föräldrar också argumenterar på samma sätt: ”det är skolans ansvar”. Ofta är det i den diskussionen vi hamnar. Vems ansvar är det? Eller kanske: Det är inte mitt ansvar! Då behöver vi också ställa frågan om vad vi menar med ansvar. Juridiskt ansvar? Moralisk ansvar? Kollektivt ansvar?

När det gäller juridiskt ansvar för skolan var i alla fall Caroline Dyrefors-Grufman tydlig: Skolan har alltid skyldighet att gripa in när kränknignarna har en koppling till skolans verksamhet. En sådan koppling är till exempel när det handlar om två personer som går i samma skola – oavsett var och när själva kränkningen har ägt rum.

Själv funderar jag inte så mycket på det juridiska ansvaret. Juridiken kommer in när människor inte kan lösa sina konflikter och jag är mer intresserad av att mänskliga relationer fungerar bättre än så. Jag blir lite fascinerad över frågan ändå. När man ser ett barn bli utsatt för en kränkning av en annan person – vem vill inte ta ansvar och ingripa då? Om man är på plats och faktiskt har möjligheten. Oavsett om man är pedagog, vaktmästare, förälder eller granne.

Tack!

Stort tack till Gothia Fortbildning för initiativet till en konferens på ett mycket vilktigt ämne! En dröm är att konferenser som dessa fortsättningsvis kan rikta sig till männsikor som arbetar i skolan, föräldrar och ledare inom föreningsliv, vid ett och samma tillfälle. Att vi kan hitta gemensamma forum för samtal och kunskapsutbyte. Vi har ju alla olika uppdrag kring barn och unga och vinner på att stödja varandra i dessa.

Länkar med relation till konferensen:
Arrangemang:
Gothia Fortbildning
Samlade tweets om konferensen


Mina blogg- och twitterkollegor som satt och skrev brevid mig:
Karin Brånebäck, lärare och föreläsare, bloggade om:
Olle Cox och ungdomar på nätet
Tydlighet i lagens mening
Elias Giertz, elev och föreläsare, bloggade om:
Det handlar om att se oss i ögonen
Inte teknik, utan mindset

Talare och medverkande organisationer:
Olle Cox/Friends
Caroline Dyrefors-Grufman/BEO Skolinspektionen
Sofia Berne, psykolog och forskare om nätmobbning
Pia Widegren och Helena Meyer om nätvandring

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.

Mjukast Vinner – den förlösande självkritiken

För flera år sedan hade jag och min man en slags intern ”tävling” som vi kallade Mjukast Vinner. Det handlade om att vi, utifrån de bästa intentioner om vårt gemensamma liv, faktiskt råkat bygga var sin mental borg varifrån vi värnat den just egna, och kämpat mot varandra utifrån den felaktiga idén om att den som är starkast vinner. (Det uppenbart felaktiga är ju att om relationen är detsamma som samspelet och det finns en förlorare, så finns det ingen vinnande relation!) Istället ville vi träna oss i att leva självkritiskt och reflektera över den egna personen samt att var ödmjuk inför det faktum att man faktiskt har en och annan svaghet. Det vi vann – för i den här tävlingen finns det alltid minst två vinnare – var två personer som lärde sig väldigt mycket om sig själva och som med öppna sinnen kunde göra förbättringar i den gemensamma situationen.

Anledningen till att jag kom att tänka på Mjukast Vinner idag, var att jag lyssnade på Micke Gunnarssons blogginlägg Världens bästa föräldramöte och så skriv fint! där han berättar om hur läraren under mötet öppet diskuterar och reflekterar över skolans ibland misslyckade försök att uppnå det man egentligen vill med eleverna. Just det faktum att hon är självkritisk till sitt eget sätt att arbeta gör att även föräldrarna börjar öppna upp och diskutera sådant man vanligtvis inte talar om. Även här är alla vinnare. Läraren vinner förtroende – ett förtroende hon är så beroende av för att kunna bygga goda relationer med både föräldrar och elever. Alla vinner då man istället för att vara inställd på försvar öppnar öronen och börjar lyssnar på sig själv och andra. Det är ett gott utgångsläge för att utveckla både människor och verksamheter.

Ett självkritiskt och ödmjukt förhållningssätt är avväpnande och förlösande. Mjukast Vinner gör alla till vinnare istället för alla till förlorare. I skolans värld kan det med fördel användas av alla: t ex skolledare, pedagoger och föräldrar. Mjukast Vinner.

Låt oss tömma Friends Arena

50 000 barn i svensk grundskola blir i dag mobbade. 50 000 barn. Ungefär 1650 skolklasser. Det är fler än vad som bor i hela den kommun jag växte upp i. Jag läste det för ett tag sedan och jag kan inte släppa tanken på det. Dessa barn fyller passande nog hela nya Friends Arena. Jag bara undrar hur vi ska tömma den på kortast möjliga tid.

Varför accepteras det att barn i skolan mobbas, trakasseras och är rädda varje dag? Varför står det inte på allas priolista som nummer ett att detta ska upphöra? Varför väljer så många vuxna att inte se och ta in detta till fullo?

Kanske ligger det helt enkelt för nära oss själva. Mobbing och trakasserier i olika former är inte ett fenomen särskilt bland barn i skolan. Det bottnar i ett förhållningssätt vi alla har till oss själva och till varandra. Hur vi pratar om oss själva och om varandra. Hur vi tilltalar varandra, med ord och tonfall. Våra blickar, kroppsspråk och attityder. Vi har en utbredd och accepterad samhällskultur som innefattar retsamhet, ironi och att skämta på andra människors bekostnad. Det kan förefalla ofarlig, men jag tror inte att det är det. Hur känns det egentligen? Jag tror att det är grunden för det som sedan blir grövre.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. En sliten och sann gammal klyscha. En annan är att all förändring börjar hos dig själv. Kanske finns det en anledning till att många antimobbingprogram går på pumpen i skolorna. Kanske handlar det om att vi måste börja med oss själva, vi alla vuxna. Ledare, pedagoger, föräldrar, släktingar, vänner, politiker, mediafolk – ja allihop. Inte bara för barnens skull men också för vår egen.

Låt oss inte bara tömma Friends Arena en gång, utan om och om igen, tills det är tomt på riktigt. Tomt på vuxna, tomt på barn. Låt oss börja med oss själva. Hemma vid köksbordet. Varje dag.