Välkomna misstagen i skolan

Forskningen anger att elever lär sig bäst i integrerade och omhändertagande lärandemiljöer, där man inte bara tolererar utan välkomnar misstag. Det handlar om proaktiva och stödjande klassrum där eleverna tillåts ta intellektuella risker och där fokus sätts på lärande och inte bara på att veta eller kunna, eller rätt och fel svar. Klimatet tillåter olika uppfattningar att komma till tals och alternativa förklaringar eller alternativ förståelse utvecklas och undersöks. Om läraren visar tolerans för elevers skilda åsikter, respekterar och visar intresse för elevernas idéer och låter dem vara med och påverka, gynnar det dessutom utvecklingen av motsvarande attityd hos eleverna.

Citatet ovan kommer från en rapport gjord av Skolinspektionen – Framgång i undervisningen, en sammanställning över forskningsresultat om de viktigaste faktorerna som gör att elever i skolan når de uppsatta målen.

Är elevernas lärandemiljö begränsat till klassrummet? Nej. Är det begränsat till skolan och fritidshemmet? Nej inte heller det tänker jag. Elevernas lärandemiljö sträcker sig även hem till familjen, där skola diskuteras och läxor läses. Det betyder att även vi föräldrar  spelar en viktig roll som bärare av en tolerant och välkomnande kultur avseende misstag. Inte bara genom att välkomna våra barns misstag utan också såsom förebilder. Att gå före genom att välkomna våra egna misstag som föräldrar. Att välkomna lärarens misstag i klassrummet. Att välkomna skolans misstag i sina försök att organisera sin verksamhet. Vi alla behöver få lov att göra misstag för att lära oss nytt och utveckla oss själva och våra verksamheter till något bättre.

I mitt bidrag till Föräldratycket skriver jag så här:

Detta nätverk (skolan) har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

För att bygga en kultur som tolerar och välkomnar misstag tror jag att vi alla behöver vara med. Kan vi som föräldrar skapa relationer till varandra och de som jobbar i skolan, kan även våra barn känna sig trygga i att pröva sig fram, göra misstag och sedan hitta rätt.

Annonser

Tyst i klassrummet

– Vem vill vara klassrepresentant i föräldrarådet i år?

Det är väl sällan det är så tyst i ett klassrum som efter denna fråga. Och jag förstår det. Att vara representant i ett föräldraråd kan kännas tungt om man inte känner att man har tid eller ett allmänt engagemang för vad som händer i skolan. Och vad gör föräldrarådet egentligen? Det har aldrig varit särskilt tydligt för mig innan jag själv gick med – och inte alltid efteråt heller! På många skolor har man helt enkelt löst frågan med att beta av klasslistan och dela besväret mellan föräldrarna.

På vår skola har vi inte ett system där vi väljer representanter för varje klass. Vi har valt att göra allt deltagande frivilligt och föräldrar väljer att engagera sig i de frågor och områden som man är mest intresserade av. En del väljer sådant som rör fritids, en del väljer matfrågor eller arbetar förebyggande mot mobbing. För att övriga föräldrar ändå ska känna att de vet vad vi gör och vem de ska vända sig till om de har frågor eller ärenden gäller det att satsa på synlighet och kommunikation på andra sätt. Finnas på skolans hemsida, skicka nyhetsbrev eller det mer traditionella att sätta upp anslag eller ställa ut en brevlåda för inkommande ärenden. Det är bara att välja efter tycke och smak.

Kommer det någon då? Om man inte är tvungen? Tja, jag var lite nervös innan terminens första föräldraråd, men det kom faktiskt runt 25 föräldrar. Helt frivilligt. Och i en skola med drygt 200 elever tycker jag att det är väl godkänt.

Jag vill inte hålla käften

På skolaochsamhälle.se läser jag ett inlägg som heter Håll käften! och som är skrivet av Max Wallinder Han är arg över en artikel om skolan och bemöter den bra på många sätt. Men när han sedan ber alla andra än människor som arbetar i skolan att hålla käften, och inte yttra sig om skolan, då håller jag förstås inte med.

Jag vill inte alls hålla käften. Jag vill berätta om hur jag ser och uppfattar skolan från mitt perspektiv. Hur jag uppfattar att mina barn upplever sin vardag där. Jag vill också höra och läsa om hur andra uppfattar skolan, både andra föräldrar, lärare, fritidspedagoger, skolledare, elever, politiker och precis alla andra grupper i samhället – ja till och med journalister. Däremot har jag inget behov av att stå oemotsagd och ämnar heller inte låta bli att säga emot när det känns så. Självklart har alla rätt att yttra sig och debattera från sitt perspektiv när det handlar om något så centralt i vårt gemensamma som skolan.

Jag vill inte hålla käften. Men det jag däremot vill är att tonen i debatten blir mer värdig och konstruktiv än vad den är på många håll. Att attityden är mer berättande och undersökande än vad den är påstående och anklagande. Och det gäller alla parter. Människor som arbetar inom skolan har mycket att berätta för oss som har andra perspektiv. All respekt för det! Men be oss inte hålla käften.

Att ta avstamp i det positiva

I kväll har jag träffat många föräldrar. En del av dem var nya på skolan. Flera av dessa hade äldre elever och hade alltså bytt skola. Jag hörde mig själv fråga: Vad var det ni var missnöjda med? Varför ville ni komma därifrån?

Chris Waits (CC BY 2.0)

En förändringsprocess har en naturlig start i en frustration över en otillfredsställande situation. Att vara negativ kring sin tillvaro är i detta fall självklart och nödvändigt, precis som att vända blicken och söka de bättre alternativen är nödvändigt för att processen ska fortsätta. Problemet som jag upplever när vi talar om våra negativa erfarenheter är att vi i samtalet ofta stannar där. Vi pratar och pratar om det som var dåligt och kommer aldrig vidare.

Jag skulle istället vilja fråga: Vad hoppas du ska bli bra på den här skolan? Vad har du för förväntningar? Vad var bra med er förra skola, som du skulle vilja se även här? Hur skulle vi kunna se till att komma närmare den skola vi gärna vill se? Vad kan du göra? Vad kan jag göra?

Att ta avstamp i det positiva. Att utgå från vad i situationen som är bra, bekräfta detta och se till att det goda blir kvar, för att sedan måla upp bilden av hur helheten skulle kunna vara ännu bättre, det vill jag bli bättre på. Därefter börja gå den väg som utkristalliseras ur vårt samtal.

Hur är man en bra förälder i skolan?

Jag hade en idé att göra en liten minifilm baserat på denna fråga och låta den gå på repeat på en skärm under skolans kommande fest, för alla föräldrar att ta del av. Hade tänkt att låta elever, pedagoger, föräldrar, administratörer, bambatanten*, rektorn, sjuksköterskan mfl besvara frågan, eftersom jag misstänker att alla har sitt perspektiv på hur man är en bra förälder i skolan. Nå, det är inte alla ambitiösa idéer som möter verklighetens ljus och prioriteringen blev nu en annan.

Frågan kvarstår dock: Hur är man en bra förälder i skolan? Om man som förälder vill göra det man kan, i det lilla eller stora, för att stötta sitt barn i skolan, vad gör man då? Hur gör man det? Och hur ska man vara?

Själv tycker jag att det inte är helt lätt att veta. Vissa basala nyttigheter är självklara, som att ansvara för kringliggande markservice med kroppslig och andlig stöttning. Men sedan då? När det kommer till relationer med lärare och fritidspedagoger, med skolans ledning, med andra föräldrar? Ofta dyker ordet lagom upp i mig. Är jag lagom? Är jag för lite engagerad? Är jag för mycket engagerad? Lägger jag mig i? Skriver jag för få eller för många mejl? Kan man ge för mycket positiv feedback? Blir jag för mycket krävande nu? Hejar jag för lite eller för mycket på andra elever och föräldrar? Upplevs jag som märklig som säger något till en elev jag egentligen inte känner (”Ööh..Vem är du?”).

Ja, ni fattar. Jag går omkring och känner in och försöker vara en ”bra” förälder och vuxen i skolan. Jag gillar när jag läser forskning kring dessa frågor och kan motivera mitt handlande. Känner mig säker då. Men i övrig är jag faktiskt ganska osäker. Jag vill gärna veta hur ni andra tycker att man är en bra förälder i skolan och jag hoppas att ni vill skriva här om det. Jag är inte så säker på att jag alltid tycker som ni, men det vore skönt om dessa tankar och tyckande kommer upp på bordet. Då kan vi se och jämföra och diskutera, och vem vet – kanske komma fram till något riktigt bra.

 

*Bambatant, för er som inte vet, är personalen som arbetar i skolköket. Hos oss är bambatanten en man.