Hur ska man som förälder tänka om läxor?

Det finns så mycket tänkt, sagt och skrivet om läxor. Det är svårt att få en slags översikt över sakfrågan och argument från motståndare och förespråkare. Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning som förälder. Jag har gjort ett försök att sammanfatta lite av varje så att man har något att tänka och diskutera utifrån. Det finns förstås mycket mer att säga, och har jag missat något väsentligt så fyll gärna på i kommentarerna! 

Har det alltid funnits läxor i skolan? Det finns historiska dokument som talar om läxor redan på 1600-talet i samband med kyrkans husförhör ute i gårdarna, dåtidens skolform för allmänheten. Man skulle kunna rabbla sin katekes eller sina psalmverser när prästen kom. I alla fall finns det en lång tradition av att använda sig av hemläxor. Varför det kan man fråga sig. Tas läxor upp till diskussion kan man vara ganska säker på att åsikter går isär och att känslor kan blomma upp ordentligt. Både inom forskningen, hos skolfolket och bland föräldrar finns gott om argument både för och emot. För att inte tala om hos eleverna! Vad argumenten baserar sig på varierar men har sitt ursprung i studier, erfarenheter, vanor och känslor. Vad minns du själv av läxläsning från din egen skolgång? Och vilka känslor förknippar du med dessa minnen?

 

Syfte med läxor

Varför ger man då läxor och vad ska de syfta till? En del av syftet handlar om att öka och befästa kunskap, en annan handlar om personlighetsutveckling och en tredje om att skapa relationer mellan skolan och hemmet. Ibland ges läxor också för att man ska komma i kapp övriga klassen, om man av olika anledningar halkat efter.

Repetition av det som man gått igenom i skolan, exempelvis att memorera engelska glosor eller multiplikationstabellen, är en av anledningarna till att man ger hemläxor. Många minns nog ramsorna “vi ska äta, ni ska laga” och “laga ni, äta vi” för att memorera Hallands åar, men hur många minns vilken ramsa som räknar upp dem från söder och vilken som räknar upp dem från norr? Själv minns jag ramsan som “vi ska laga, ni ska äta”, och då kommer de ju huller om buller. Jag funderar på varför jag kommer i håg den så. Kanske är det för att det faktiskt är mer logiskt att man lagar maten innan man äter den?

Att ha läsläxa är vanligt under skolans första år. Att få flyt i läsningen förutsätter ju att man läser. En läxa kan också vara att ta del av, eller ta reda på, information inför en kommande lektion, alltså i ett förberedande syfte.

 

Läxorna kan också ha ett personlighetsutvecklande syfte. Eleven ska träna på självdiciplin och att studera själv. Att ta eget ansvar för att komma ihåg och genomföra en uppgift och sedan ta den med tillbaka för att presentera på ena eller andra sättet. Det är många delmoment som kan tränas här: att planera sin tid, att se till att det finns rätt material på rätt plats, att kunna prioritera uppgiften före det som spontant känns roligare, att sätta gränser för sin omgivning för att få den studiero man behöver, att bedöma om man har genomfört uppgiften eller inte, att besluta sig för på vilken nivå man vill genomföra uppgiften, och många andra.

En del lärare ger läxor i syfte att bygga en bro mellan skolan och hemmet. Genom läxorna vill man visa elevens föräldrar dels vad man jobbar med i skolan och dels vad eleven kan och förmår. Dessa läxor kan vara utformade på så sätt att elevens uppgift är att visa och berätta om något den gjort i skolan och sedan berätta om förälderns feedback på arbetet. Det kan också handla om att eleven får i uppgift att med föräldrarna föra en diskussion om något ämne, för att sedan redovisa de olika argumenten i skolan.

 

Fördelar och nackdelar

Hur låter då argrumenten för och emot läxor och vad kommer de ifrån? Om vi börjar med vad forskningen säger så säger den, som forskning ofta gör, olika saker beroende på utgångspunkt och frågeställning.

Ger hemläxor ökad kunskap och bättre skolresultat? Enligt en stor metastudie gjord av den Nya Zeeländska skolforskaren John Hattie är sambanden svaga. Tittar man på läxläsning generellt är den positiva effekten måttlig. Tittar man närmare kan man ändå se skillnader avseende vilken slags läxa det handlar om och vem som gör den. Till exempel kan läxor till äldre elever ge ett bra resultat medan det för yngre elever inte alls bidrar till skolresultaten. Det är också skillnad beroende på vilken slags läxa man får. Det finns större anledning att ge läxa att nöta in glosor än att jobba med matematikuppgifter. Förutsättningen för att läxläsandet ska ge god effekt är att eleven inte behöver hjälp för att kunna göra den utan att den snarare befäster det som eleven redan har förstått. Det finns endast lite forskning om läxor i Sverige och resultaten är inte enhetliga. Mest kritik har läxforskningen fått för att den inte gör skillnad mellan olika slags läxor och hur de ges och följs upp.

 

Hur argumenterar läxförespråkarna? Det finns lärare som menar att skolan inte kan nå kunskapsmålen utan att ge läxor. Tiden som finns under skoldagen räcker helt enkelt inte till för att eleven ska lära sig tillräckligt och därför måste vissa moment göras hemma. Man anser också att eleven utvecklar eget ansvar genom hemläxor, och en del vill ge även föräldrar ett delansvar i elevernas skolframgångar. Ett annat argument är att elever som har svårt att hitta arbetsro och koncentration i skolmiljön istället kan få det hemma.

En del lärare ser läxan som en kanal där de kan kommunicera med föräldrarna. Här får de medhåll av många föräldrar. “Genom läxan kan jag se vad mitt barn gör i skolan och hur hon ligger till. Det ger en bra insyn för mig som står utanför det dagliga arbetet.” Föräldrar kan argumentera både med att de med läxan får förståelse för skolarbetet, men också att det kan fungera som en kontroll. Får mitt barn den undervisning jag tycker att hon ska ha? Föräldrar kan också argumentera för läxor med att det fanns när de själva gick i skolan. Man känner igen sig och känner sig trygg med den igenkänningen. Jag har också hört argument där föräldrar tycker att läxläsning är ett bra sätt att umgås med sina barn.

 

Vad säger då läxmotståndarna? Man hänvisar delvis till de forskningsresultat som säger att eleverna faktiskt inte lär sig särskillt mycket av att få läxor. Att tid och kraft snarare ska läggas på undervisning och handledning än på att ge och följa upp läxor. En del vill istället förlänga skoldagen något för att eleverna ska kunna sitta där och arbeta och ha tillgång till pedagogisk hjälp. Man pekar på det orättvisa i läxsystemet, då det ofta förutsätter att elever har tillgång till studiero och hjälp hemma. En del har varken någon som kan påminna eller hjälpa till eller ens en avskild plats att sitta vid. Man är också kritisk till att traditionen med läxor drivit fram läxhjälpsföretag som föräldrar med tillräckligt god ekonomi kan ta hjälp av, vilket ytterligare späder på klyftorna mellan elevers förutsättningar att klara skolan.

Föräldrar som är motståndare till läxor har ofta dåliga erfarenheter kring hur det påverkar familjelivet. Familjeforskaren Lucas Forsberg bekräftar att läxornas varande är en stor orsak till konflikter inom familjer. En del föräldrar tycker att de varken vill eller kan vara pedagoger åt sina barn. Att de hellre vill ägna tiden i familjen åt annat än läxor. Ytterligare ett annat argument, både hos lärare, föräldrar och elever, är att skolarbetet helt enkelt tar för mycket tid i anspråk och skapar stress och ohälsa hos eleverna, som ju inte kan använda sin fritid till vila och sociala aktiviteter.

 

Måste man ha läxor i skolan då? Nej det måste man inte. Skollagen och läroplanen idag säger ingenting om läxor. Skolor och lärare i Sverige bestämmer själva om de vill använda läxor som verktyg i sin verksamhet. Det finns skolor och lärare som helt tagit bort läxor, medan många av dem använder dem i olika form och utsträckning. Att läxor är frivilligt för skolor och lärare finns det ingen tvekan om. Men hur är det för eleven, eller för föräldern? Kan man som elev, eller som företrädare för elev, säga – nej tack, vi väljer att inte ha några hemläxor för vår del? Jag försökte få ett svar från Skolverket, men blev endast hänvisad att diskutera frågan med vår skola. Jag ställde frågan till ett antal rektorer och fick olika svar. Någon hävdade att om skolan väljer att ge läxor som metod för att uppnå skolans mål så var de obligatoriska för eleven. Någon annan sa tvärtom att läxor absolut inte kunde knytas till skolplikten utan var helt frivillig för eleverna.

 

Som lagen fungerar så behövs ofta ett praktiserande fall för att kunna säga hur man konkret ska tolka den, och jag har inte hittat något sådant fall när det kommer till läxor. Några saker som kan kopplas till läxor finns i alla fall tydligt uttryckt i lagen. Skolans obligatoriska verksamhet får inte överstiga sex timmar per dag för de yngre eleverna, och åtta timmar per dag för elever i år tre och uppåt. Den får dessutom inte vara förlagd på helger.

 

Jag tror att det är bra att diskutera läxors vara eller icke-vara i skolan. Det är bra att få höra lärares och föräldrars argument för och emot, just i mitt barns skola. Alla elever, familjer och skolor har sina förutsättningar, och effekterna av läxor verkar just vara väldigt beroende av sin kontext. 

Läs mer:

http://fof.se/tidning/2010/2/laxor-for-livet-eller-i-onodan

http://hs.skola.sundsvall.se/bosvedjan/uppsatser/laxor.pdf

http://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/4455/Ar%20laxor%20nodvandiga.pdf?sequence=1

Annonser

Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Delaktighet

Uppfostran vs Fostran

förekommen anledning blev jag intresserad av att titta mer på skolans fostransuppdrag i förhållande till föräldrarnas. En del menar att skolan inte ska uppfostra eleverna eftersom det åligger föräldrarna. Andra säger att skolan ska fostra elever och föräldrar ska uppfostra sina barn, och att det ligger en väsentlig skillnad i dessa begrepp.

En titt i diverse ordböcker och på nätet ger att det inte finns någon skillnad i dessa begrepp. De används och beskrivs på samma sätt och står som synonymer till varandra. Både barn och hundar kan både uppfostras och fostras, och detta kan göras med olika metoder, t ex autoritärt eller eftergivet. Målet har varierat med tiden och samhällets människosyn.

Begreppet FOSTRA har gått från att innebära avla eller föda, och senare föda, amma eller mata, till att nu enbart handla om utveckling av tanke, känsla och vilja. (SAOB)

Både skola och föräldrar har ett fostransuppdrag som finns reglerat i lag och läroplan. Begreppet fostran används både i läroplanen och i föräldrabalken. Begreppet uppfostran används överhuvudtaget inte i dessa sammanhang.

Vad säger då föräldrabalken om föräldrars uppdrag att fostra sina barn?

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.

I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Innebörden av en ”god fostran” definieras inte i lagen men omtalas dock på likartade sätt på andra ställen. Hos  bl a BRIS hittar man följande:

God vård och fostran innebär att barnet får känna att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina egna inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.

Jämför det med vad som står i skollagen:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Eller i läroplanen från 2011:

…individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.

Skolans och föräldrars fostransuppdrag skiljer sig inte i innehåll och målsättning. De vill samma sak för barnen/eleverna. Det som skiljer dem åt är i vilket sammanhang de har sin utgångspunkt. Att fostra i ett litet sammanhang i hemmet är en sak och att fostra i en skolmiljö är en helt annan sak. Hur ett barn/en elev reagerar och samspelar i dessa olika miljöer kan vara mycket olika.

FostranVåra uppdrag är desamma men hur vi utför dem skiljer sig åt. En annan sak som skiljer dem åt är i vilken utsträckning ansvaret föreligger. Skolan har ansvar för hur elever agerar och samspelar inom ramen för skolans verksamhet – vilket i vissa sammanhang kan sträcka sig utanför skoltid och skolans område, men som ändå är begränsat. Vårdnadshavares ansvar däremot har ingen begränsning, vare sig i tid eller rum. Detta gör att vårdnadshavare inte kan klara sitt uppdrag utan att samarbeta med skolan då man av förklarliga skäl inte alltid är på plats. Och skolan i sin tur kan i sin tur heller inte klara sitt uppdrag utan att samarbeta, av flera skäl: det står i lagen att den ska samverka med och stötta vårdnadshavare i sin fostran, skolans ansvar sträcker sig utanför skoltiden och ibland in i elevens hemmiljö, och inte minst – som nära vuxen betraktat – är vårdnadshavare i de flesta fall de viktigaste och mest inflytelserika hos eleven. Nå eleven gör man delvis genom att nå vårdnadshavaren.

Så – av någon anledning hamnar jag alltid vid samma slutsats på den här bloggen. Samarbeta mer. Prata mer. Skapa relationer mellan vuxna i skolan.

Bara det.

I ett annat blogginlägg skulle vi kunna diskutera det där med fostransbegreppet på en annan nivå. En annan gång.

Mina drömmars föräldramöte

Förälder
1. person som har barn

Möte
1. tillfälle när två eller fler människor träffas, ofta för att sitta ner och diskutera något.
2. det att ett fordon kommer körandes i motsatt riktning mot ens egen hastighetsriktning

Uppenbarligen finns det flera sätt att mötas på. Så här, i all enkelhet, skulle jag gärna möta föräldrar och pedagoger på ett föräldramöte:

En vecka innan mötet
Ett mail i min inkorg: Kära Förälder! Om en vecka möts vi i skolan. Innan dess vill vi att ni tar del av följande information… (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla) Vad har du för frågor om detta? Vad känner du behov av att diskutera med oss pedagoger och andra föräldrar? Är det något särskilt som du gärna skulle vara med om eller dela med dig av på mötet? Vi ser fram emot din respons senast…. /Vänliga hälsningar….

Två dagar innan mötet
Ett nytt mail i min inkorg: Kära förälder! Snart är det dags! Innan vi ses vill vi förtydliga följande saker i den information vi skickade ut för några dagar sedan…. (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla). Dessutom kan vi berätta…… (information om annat föräldrar har frågat om och som gör sig bra i korta svar).
Här följer mötets agenda:
1) Nya föräldrar? Nya lärare? Vi lär känna varandra lite mer t ex genom en presentationsrunda.
2) Har ytterligare frågor/funderingar kommit på informationen som skickats ut? Då svarar vi på dem.
3) Diskussion: Följande ämnen har kommit in som förslag…… Se bifogad länk till online-enkät där du enkelt kan rösta på det som engagerar dig mest. Det ämne som berör flest kommer att diskuteras under mötet. Dessutom kommer vi att diskutera ett ämne som vi i skolan känner är angeläget, nämligen….
/Vänliga hälsningar….

Mötet
Alla mötesdeltagare kommer med fyllda magar, mentalt förberedda och med hög energi och vilja att bidra.
Punkt 1. Nyfikenhet, öppenhet och välkomnande attityd.
Punkt 2. Snabbt, effektivt. Kommer nya stora frågor upp här samlas de upp och besvaras senare via mail.
Punkt 3. Reglerna i skolan gäller även oss: vi lyssnar på varandra, vi är snälla mot varandra, vi slåss inte. Diskussioner kring valda ämne med tydliga frågeställningar och syfte, i små grupper eller i storgrupp, med medvetet valda diskussionsmetoder. Avslutande sammanfattning.
Punkt 4. Snabb utvärdering: vad har varit bra med mötet? Vad kan vi göra bättre nästa gång? Tack och hej!

Efter mötet
Ett mail i min inkorg: Kära förälder! Tack för senast, vad trevligt det var! Bifogat kommer en sammanfattning av mötet och diskussioner som fördes. Kom gärna med kommentarer och prata vidare med varandra via…. (facebookgruppen, bloggen, mailinglistan eller annat lämpligt forum). Hej hopp!

(Observera att allt för-, under- och efterarbete inte måste göras av en lärare, utan kan lika gärna göras av en förälder.)

Dessa föräldramöten vill man ju helt enkelt inte missa, eller hur?!

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Körlingföräldrar

I sökhistoriken för denna blogg hittar jag vilka sökord människor använder när de får träff och hamnar här. Det är intressant läsning och ibland visar det vad föräldrar undrar över i relation hem-skola. I dag hittar jag en annan som jag fastnar för, nämligen varför säger vi körling föräldrar. Jag förstår ju att det är felstavat och egentligen undrar över curlingföräldrar. Ett begrepp jag ogillar eftersom det används väldigt negativt om ett beteende som egentligen grundar sig i en stark välvilja om barnets bästa. En välvilja som i och för sig har gått för långt och får motsatt effekt, men som ändå är värd ett värdigare bemötande än det löjets skimmer som kretsar kring samtalet om curlingföräldrar.

Hur som helst, jag fastnade för begreppet körlingföräldrar av en helt annan anledning. Jag associerade till Anne-Marie Körling, initiativtagaren till Skoltycket, där bland annat Föräldratycket finns med. Anne-Marie Körling är ju en stor förebild för många lärare, men har också mycket klokt att förmedla oss föräldrar. Jag har ofta inspirerats och fått nya insikter via hennes eftertänksamma reflektioner över barns lärande, skola och föräldraskap.

Vad är då en Körlingförälder?

En Körlingförälder:
Läser högt för sitt barn, ofta och gärna. Inte för att träna eller till annan nytta, men för att dela berättelser och vara tillsammans. Läs gärna Anne-Maries lilla fina bok om högläsning!
– Frågar barnet om skolan. Inte det slentrianmässiga ”hur har du haft det idag då?” utan de nyfikna frågorna, t ex om vad barnet har lärt sig, upptäckt och tagit reda på under dagen.
– Tar del av brobryggarläxor, läxor som inte handlar om att hjälpa barnet komma ikapp vad det inte hunnit med i skolan, eller förklara det barnet inte lyckats förstå under lektionen, utan som bygger broar mellan skolan och hemmet och berättar om barnets tillvaro under all den tid vi ofta inte har någon aning.
– Talar om skolan i positiva ordalag, stöder sitt barns lärare för att stödja sitt barn, har positiva förväntningar på både barn och skolan, möter barnets lärare med känslan av samhörighet kring barnets väl.

På samma sätt som det är av godo att tala positivt och ha goda förväntningar på skola och elever, tror jag att man ska tala och tänka väl om föräldrar. Jag pratar hellre om Körlingföräldrar än curlingföräldrar. Och hoppas att jag alltsom oftast lyckas vara en!

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

  • Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
  • Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
  • Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
  • Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
  • Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
  • Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
  • Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.