Blivande helikopterförälder?

Jag har nog viss talang för att bli en helikopterförälder.

Man vill ju liksom inte att barnen ska ha det jobbigt, vara olyckliga, blir arga och frustrerade – och framför allt inte rädda! Det känns fel i hela föräldrasystemet och man är snabb på att komma och ställa till rätta och försöka få allt att bli bra igen. Eller – man och man – jag fungerar så i alla fall.

Med lite eftertanke är det ju inte så bra ändå. Det är lätt att inse att alla människor, små som stora, behöver gå igenom sina egna processer för att växa och utvecklas.

Jag vill berätta om ett ögonblick då det blev tydligt för mig häromdagen. Och där det blev tydligt att den vetskapen även finns hos barn.

Jag skulle natta min treåriga son med den vanliga proceduren, läsa en bok och sedan ligga bredvid honom tills han somnade. Natten innan hade han vaknat flera gånger, ropat på hjälp och pratat om ”björnarna”. Vi hade under dagen talat om det, att han hade drömt läskiga drömmar om björnar.

Nu, när boken var undanlagd och lampan dimmad, mindes han det hela och frågade oroligt om jag trodde att björnarna skulle komma tillbaka även denna natt. Systemet i mig gick i gång som på beställning och jag började hitta på lösningar på ”problemet”: – Om det kommer en björn kan du klia den bakom örat. Det gillar den nog! Björnen är nog snäll! Den vill nog bara vara din kompis!

Mitt i mina försök lade min treåring sin lilla hand över min mun och sa: – Sluta prata nu mamma. Lite överrumplad tystnade jag.

Han lade sig nära mig och bara låg och blundade. Efter en stund viskade han: -Mamma, jag är rädd nu. – Okej, viskade jag tillbaka. Jag låg och tittade på honom. Såg hur ögonen rullade omkring där bakom ögonlocken. Han viskade igen: – Jag gillar inte björnen. – Okej, viskade jag.

Sedan viskades inget mer. Efter en liten stund sov han djupt. Kanske med några björnar – vad vet jag?

Jag var alldeles tagen av stunden. Så svårt det var att bara låta honom möta sin rädsla och sina björnar på egen hand, utan att ingripa, och bara finnas där bredvid och säga okej, jag hör dig. Hur svårt det är att inse att livet kommer att vara fullt av läskiga björnar som han måste möta själv, med allt vad det innebär. Så svårt, men otroligt viktigt. Jag är tacksam för att han, som den kloka människa han är, så tydligt talar om det för mig!

En annan klok person var Karin Boye. Hon beskriver det så här:

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.

Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.

Möte med Rektorn

Jag hade ett möte med vår rektor häromdagen. Det var i egenskap av samordnare för föräldrarådet jag var där och syftet var att synka våra tankar och planera för skolstarten för att få alla nya och gamla elever och föräldrar att känna sig välkomna och taggade inför ett nytt läsår.

Själv var jag minst sagt taggad. Jag hade funderat och förberett mig mycket, ja större delen av sommaren för att vara ärlig. Kanske inte bara inför skolstarten, men för hela det kommande året och arbetet tillsammans med föräldrar och övriga skolan. Jag hade tänkt på hur man skapar en bra samverkan, hur man kan inspirera föräldrar till engagemang, hur vi kan skapa goda relationer och mycket annat. Jag hade läst böcker, sökt på internet, läst läroplanen, twittrat med lärare, börjat blogga, tänkt, funderat och funderat en gång till. Det kanske kan låta lite överdrivet, men dels är det bäst att göra saker ordentligt om de ändå ska göras, och dels är det så fantastiskt roligt detta med samverkan och att tillsammans föra utvecklingen framåt ett par snäpp till mot målet.

Vi satt alltså där på mötet och pratade om kommande händelser i början av terminen: skolstarten, första föräldramötet och så den stora välkomstfesten. Vid alla dessa tillfällen skulle föräldrarådet få chans och tillfälle att presentera sig och i olika former kunna träffa de nya och gamla föräldrarna. Vi pratade om en massa andra saker också och det hela var ett mycket bra möte och jag var ännu mer taggad efteråt.

Dagen efter skrev jag ett mail till rektorn där jag kort punktade ned det vi bestämt och bad henne bekräfta att vi var överens. Bland annat skrev jag att föräldrarådet får ett par minuter på dagen för skolstarten för att säga hej från oss och skapa nyfikenhet för vad vi gör. Jag tror att jag hade sinnebilden av något slags engagerat brandtal som skulle få föräldrar att strömma till oss, hur det nu skulle gå till på två minuter. Strax fick jag ett svar på mitt mail där det stod: – Ja, men glöm inte barnperspektivet. Det står 40 nervösa sexåringar och lyssnar.

Herre Gud, barnen. Jag hade glömt barnen. Visserligen är det ju för barnens bästa som vi arbetar i grund och botten, men ska sanningen fram så hade jag inte ägnat dem en tanke när jag planerade inför skolstarten. Jag som faktiskt känt mig ganska duktig kände mig nu istället rätt så dum. Gått i den enkla fällan att missa målet och fokusera på formerna.

Nu har jag bytt strategi och planerar att helt enkelt strunta i föräldrarna just den här första dagen. Istället ska jag berätta för barnen vad föräldrarådet är, och att vi finns för att vi vill hjälpa till så att deras skola ska bli så bra den bara kan. Jag ska också bevara detta i minnet och förstärka varför vi faktiskt gör det vi gör. Påminna mig själv och andra föräldrar om syfte och mål på varje möte vi har. Innehåll får styra formen och inte tvärtom.

Jag välkomnar läsåret 2012/2013 och tackar de högre makterna (eller är det svenska staten?) för att vi har goda pedagoger och ledare i skolan. Lärare och rektorer som har just det där nödvändiga och viktiga barnperspektivet.