Skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger

Jag fick en förfrågan i måndags förmiddag som jag trots minimal förberedelse inte kunde annat än tacka ja till. Jag ombads komma och tala vid SAMBAs rikskonferens Barnen och samhället, som anordnades i Stockholm under två dagar.

Det var Barnverket, en av fyra arrangörer av konferensen, som frågade mig om jag i all hast ville hoppa in istället för deras ordinarie talare, Hadar Nordin från fritidspedagogik.se, som fått förhinder. Hadar skulle ha talat om hur barnen påverkas av stora barngrupper, något som jag inte har kunskap att prata om.

Temat på konferensen var Barns och ungas behov av vuxenstöd och förmiddagens tema var Stöd till barn genom föräldrastöd (se program här). Utifrån detta tema kunde jag tala om något av det som jag tycker är mest intressant, nämligen hur vi föräldrar indirekt kan stödja våra barn genom att skapa goda relationer med deras pedagoger och andra vuxna i skolan.

Skolan har enligt styrdokument skyldighet att initiera samarbete och skapa utrymme för dialog med föräldrar. När det handlar om att skapa en stabil och förtroendefull relation mellan människor är det ändå ett delat ansvar. En relation är till sin natur ömsesidig och båda parter måste bidra med energi och vilja. Både förälder och pedagog kan ta initiativ till och driva detta relationsbygge framåt.

Anledningarna till att skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger är flera. En omedelbar och angelägen anledning är den direktpåverkan som relationen har på barnet – barnet som är beroende av både föräldrar och pedagoger och att ha en trygg omgivning att lära och utvecklas i. Att stå emellan två viktiga vuxna som sinsemellan har en dålig relation skapar slitningar och osäkerhet. Det kan handla om att hamna i en kamp mellan värderingar eller att den ena parten förmedlar negativa åsikter om den andre. Hur ska man som barn kunna bortse från detta och istället ägna sig åt egen utveckling? Goda relationer är viktigt för att ge barnet det lugn och stöd som behövs för att växa.

Goda relationer mellan föräldrar och pedagoger – och för den del även skolledare – har också betydelse för det kreativa klimatet på skolan i stort. Kreativitetens största fiende är rädsla för att misslyckas. Har vi ett klimat på en skola som präglas av dåliga relationer, och som en naturlig följd av det intolerans och misstänksamhet, kan inte det kreativa sökandet efter nya och bättre vägar få fritt utlopp. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg och i första delen av radioserien Tio tankar om barn talar Pamela von Sabljar om detta på ett mycket inspirerande sätt. Goda relationer är alltså också viktiga för att skolan ska kunna utvecklas och bli bättre på att möta våra barns behov av utbildning och utveckling.

Vi föräldrar har alltså goda skäl att anstränga oss för att bygga goda relationer till våra barns pedagoger och skolledare. Det betyder inte att vi ska säga ja och amen till allt som händer och sker på deras skolor, eller att vi ska sluta ifrågasätta och ställa krav. Det betyder att vi först och främst ska mötas som människor och att vi alltid ska ta ansvar för hur vi kommunicerar.

Skapa ögonkontakt och säg hej. Ett leende skapar lätt fler.

Var nyfiken. Fråga: Vem är du? Vad tänker du? Varför?

Var öppen. Säg: Det här är jag. Jag tänker såhär. Såhär ser mitt liv ut.

Ge positiv respons på det du ser och uppskattar.

Var autentisk. Säg: Det här är jag rädd för. Det här oroar mig. Det här önskar jag mig.

Ta alltid ansvar för din del av relationen. Vad utstrålar jag? Hur säger jag det jag vill förmedla?

Både som pedagoger och föräldrar har vi ansvar som är kopplat till barnen. För att skapa goda relationer oss emellan behöver vi då och då se förbi ansvar, roller och professioner och se varandra som de människor vi i grunden är. Gunnar Ekelöf säger detta på ett enkelt och bra sätt i sin dikt ”Jag tror på den ensamma människan”:

Hur nå gemenskap? … Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra.

Låt oss tömma Friends Arena

50 000 barn i svensk grundskola blir i dag mobbade. 50 000 barn. Ungefär 1650 skolklasser. Det är fler än vad som bor i hela den kommun jag växte upp i. Jag läste det för ett tag sedan och jag kan inte släppa tanken på det. Dessa barn fyller passande nog hela nya Friends Arena. Jag bara undrar hur vi ska tömma den på kortast möjliga tid.

Varför accepteras det att barn i skolan mobbas, trakasseras och är rädda varje dag? Varför står det inte på allas priolista som nummer ett att detta ska upphöra? Varför väljer så många vuxna att inte se och ta in detta till fullo?

Kanske ligger det helt enkelt för nära oss själva. Mobbing och trakasserier i olika former är inte ett fenomen särskilt bland barn i skolan. Det bottnar i ett förhållningssätt vi alla har till oss själva och till varandra. Hur vi pratar om oss själva och om varandra. Hur vi tilltalar varandra, med ord och tonfall. Våra blickar, kroppsspråk och attityder. Vi har en utbredd och accepterad samhällskultur som innefattar retsamhet, ironi och att skämta på andra människors bekostnad. Det kan förefalla ofarlig, men jag tror inte att det är det. Hur känns det egentligen? Jag tror att det är grunden för det som sedan blir grövre.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. En sliten och sann gammal klyscha. En annan är att all förändring börjar hos dig själv. Kanske finns det en anledning till att många antimobbingprogram går på pumpen i skolorna. Kanske handlar det om att vi måste börja med oss själva, vi alla vuxna. Ledare, pedagoger, föräldrar, släktingar, vänner, politiker, mediafolk – ja allihop. Inte bara för barnens skull men också för vår egen.

Låt oss inte bara tömma Friends Arena en gång, utan om och om igen, tills det är tomt på riktigt. Tomt på vuxna, tomt på barn. Låt oss börja med oss själva. Hemma vid köksbordet. Varje dag.

Välkomna misstagen i skolan

Forskningen anger att elever lär sig bäst i integrerade och omhändertagande lärandemiljöer, där man inte bara tolererar utan välkomnar misstag. Det handlar om proaktiva och stödjande klassrum där eleverna tillåts ta intellektuella risker och där fokus sätts på lärande och inte bara på att veta eller kunna, eller rätt och fel svar. Klimatet tillåter olika uppfattningar att komma till tals och alternativa förklaringar eller alternativ förståelse utvecklas och undersöks. Om läraren visar tolerans för elevers skilda åsikter, respekterar och visar intresse för elevernas idéer och låter dem vara med och påverka, gynnar det dessutom utvecklingen av motsvarande attityd hos eleverna.

Citatet ovan kommer från en rapport gjord av Skolinspektionen – Framgång i undervisningen, en sammanställning över forskningsresultat om de viktigaste faktorerna som gör att elever i skolan når de uppsatta målen.

Är elevernas lärandemiljö begränsat till klassrummet? Nej. Är det begränsat till skolan och fritidshemmet? Nej inte heller det tänker jag. Elevernas lärandemiljö sträcker sig även hem till familjen, där skola diskuteras och läxor läses. Det betyder att även vi föräldrar  spelar en viktig roll som bärare av en tolerant och välkomnande kultur avseende misstag. Inte bara genom att välkomna våra barns misstag utan också såsom förebilder. Att gå före genom att välkomna våra egna misstag som föräldrar. Att välkomna lärarens misstag i klassrummet. Att välkomna skolans misstag i sina försök att organisera sin verksamhet. Vi alla behöver få lov att göra misstag för att lära oss nytt och utveckla oss själva och våra verksamheter till något bättre.

I mitt bidrag till Föräldratycket skriver jag så här:

Detta nätverk (skolan) har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

För att bygga en kultur som tolerar och välkomnar misstag tror jag att vi alla behöver vara med. Kan vi som föräldrar skapa relationer till varandra och de som jobbar i skolan, kan även våra barn känna sig trygga i att pröva sig fram, göra misstag och sedan hitta rätt.