Dagens läxa – om barn, vuxna och makt

Är det så här det känns? Är det så här det känns att vara barn och känna sig maktlös inför de vuxnas överläge, deras agenda och spontana infall? Jag är stressad och spänd i kroppen. Försöker förstå och hänga med. Kämpar för att få göra saker på mitt sätt och i mitt tempo. Blir arg och frustrerad för att jag blir pushad och jagad. Det är inte roligt! Det här ska ju vara roligt! Jag vill bara logga ur och gå min väg. Men jag stannar. Jag stannar för att jag vill vara med om det här. Jag vill vara tillsammans. Jag stannar också för att jag direkt kan se parallellen mellan den situation jag befinner mig i och den situation i vilken jag kan tänka mig att mina barn ofta befinner sig, i förhållande till mig själv och till skolan/förskolan. Jag kanske kan förstå något.

Vill du prova på detta så spela Minecraft med ditt barn. Se till att han/hon har egen server, får vara ”admin” och ha den fulla makten och kontrollen över alla spelets delar. En admin kan göra inställningar, ändra regler och förutsättningar och styra över sig själv och alla medspelare.

Så vad hände?

Jag är nybörjare i spelet. Jag kan grundreglerna och gillar konceptet som innebär att man startar med tomma händer i en värld full av möjligheter till liv och till att skapa ett eget samhälle. Man letar material och bygger. Hus, broar, grottor – ja, precis vad man vill. Naturen finns på plats från start och det är den man använder för att överleva och för att växa.

Jag loggar in i spelet och nästan omedelbart blir jag utknuffad – ett litet välkomstbus i allra största välmening, eller kanske en markering? Bäst att förstå vem som egentligen bestämmer här. Jag hoppar in igen och ser mig omkring. Berg, skog, hav. Plötsligt befinner jag mig på en ny plats. Jag rycker till. Aha, teleporterad av admin. Jag fortsätter mitt utforskande, träffar självaste admin som ber mig hänga på för att titta på något. Han sätter fart och jag följer efter. Han är snabb. Jag fumlar med knapparna och kommer på efterkälken. Kom igen! ropar han, skynda dig! Ja, jag kommer, svarar jag, vart tog du vägen? Här! Var? Jag ser dig inte! Men! HÄÄR! Titta upp! Jaha, admin kan flyga. Det kan inte jag… Jag struntar i admin och sätter igång med att hugga ner ett träd för att skapa mig en arbetsbänk och göra en yxa. Plötsligt står han bredvid mig igen och säger: Här, varsågod, och slänger åt mig en yxa. Öh, tack, säger jag, och slutar hugga. Och han fortsätter: Förresten, ta den här. En diamantyxa kommer flygande. En diamantyxa!!? Den bästa! Men det tar ju jättelång tid innan man kan fixa en sådan! Nej, inte för en admin – han har allt på lager. Hur mycket som helst. Och han är generös! Delar ut saker till höger och vänster. Men, känner jag, jag vill inte ha mer. Jag vill göra dem själv och känna att jag tar mig fram och se hur det jag gör växer och tar form och att jag vet att jag skapat allt själv. Jag säger: Tack, du är snäll, men jag vill inte ha mer saker. Jag vill göra dem själv. Äsch, vad onödigt, får jag till svar, plus ännu mer saker. Jag tar emot en rustning. Väl på med rustningen får jag en tjong så jag flyger iväg. Vad gör du? Du kan inte bli skadad med rustningen, säger han och puttar ner mig från berget. Nej, det verkar som han har rätt, jag är intakt. Men särskilt roligt är det inte. Jag känner mig inte respekterad och väl behandlad. Väl nedanför berget tar jag chansen och ger mig av bort från admin. Tänker att nu smiter jag och bygger för mig själv. Innan jag hunnit särskilt långt är jag teleporterad tillbaka upp på berget. Frustrerad ber jag honom sluta. Men det finns ingen pardon. Kolla här! En explosion och en enorm krater. Vad fult det blev tänker jag. Hela grönskan försvann. Men visst, mängder av kol, järnmalm, koppar mm blev blottade och jag blev lockad att sätta igång och samla. Fast lite tråkigt är det att allt blev så lätt at hitta. Jag gillar att gräva mig fram i underjorden på jakt efter allt detta dyrbara. Vi lyckades nästan komma överens om att bygga ett hus, men var oense om platsen. Det brinner ju överallt! Varför sätter du eld på allt? Hjälp nu brinner jag!!! Jag springer iväg och försöker komma undan eldflammorna som slår ner överallt omkring mig. Det är så snyggt med eld! ropar han. Jag dör och jag återuppstår.

Efter en stunds spelande loggar jag ut. Jag ska till tvättstugan. Skönt. Jag är dock stressad, spänd, arg, frustrerad och ledsen. Känslan håller i sig hela dagen. Och tillsammans med massa vardagsbestyr som måste göras, och med en lillebror som är trött och högljudd, så blir dagen i sin helhet faktiskt rätt jobbig. Men under hela dagen kan jag inte släppa tanken på barn och vuxna, överläge och underläge. Hur jag själv använder mig av den makt jag har till att ”underlätta” för mina barn – ibland i allra största välmening men ibland för att jag inte har tålamodet eller tiden att låta dem göra i egen takt. Hur jag stoppar till dem olika saker som jag själv tycker är roligt och tänker att de tycker detsamma. Att jag lyfter och föser dem än hit än dit. Det är ju så mycket att hinna med. Och hur jag ibland tänker att det ju är viktigt att vara konsekvent och stå på sig, oavsett, för att upprätthålla respekten. Man måste ju vara konsekvent, det vet ju alla. Man måste ju vara förälder. Vuxen. Visa var skåpet ska stå. Jag markerar lite vänligt bara. Nej!

Dagens läxa blev jobbig men nyttig. Jag skulle inte vilja vara utan den. Det handlar inte heller bara om mig. Det handlar om ett helt samhälle som är byggt av vuxna för vuxna, där vuxna är admin och står för regler och förutsättningar. Där barn, trots stora förbättringar under historiens gång, fortfarande får finna sig i att bli intvingade i former och system som inte passar dem. Som faktiskt förstör dem. Hur kan vi ändra på det? Hur kan vi ändra på oss själva så att det också får ringar på vattnet och sprider sig? Till skolsystemet, till arbetsmarknaden, till hela det stora nätverk vi lever och verkar i, där barnen är de som en gång ska vara riktiga admin och stå vid spakarna.

Mjukast Vinner – den förlösande självkritiken

För flera år sedan hade jag och min man en slags intern ”tävling” som vi kallade Mjukast Vinner. Det handlade om att vi, utifrån de bästa intentioner om vårt gemensamma liv, faktiskt råkat bygga var sin mental borg varifrån vi värnat den just egna, och kämpat mot varandra utifrån den felaktiga idén om att den som är starkast vinner. (Det uppenbart felaktiga är ju att om relationen är detsamma som samspelet och det finns en förlorare, så finns det ingen vinnande relation!) Istället ville vi träna oss i att leva självkritiskt och reflektera över den egna personen samt att var ödmjuk inför det faktum att man faktiskt har en och annan svaghet. Det vi vann – för i den här tävlingen finns det alltid minst två vinnare – var två personer som lärde sig väldigt mycket om sig själva och som med öppna sinnen kunde göra förbättringar i den gemensamma situationen.

Anledningen till att jag kom att tänka på Mjukast Vinner idag, var att jag lyssnade på Micke Gunnarssons blogginlägg Världens bästa föräldramöte och så skriv fint! där han berättar om hur läraren under mötet öppet diskuterar och reflekterar över skolans ibland misslyckade försök att uppnå det man egentligen vill med eleverna. Just det faktum att hon är självkritisk till sitt eget sätt att arbeta gör att även föräldrarna börjar öppna upp och diskutera sådant man vanligtvis inte talar om. Även här är alla vinnare. Läraren vinner förtroende – ett förtroende hon är så beroende av för att kunna bygga goda relationer med både föräldrar och elever. Alla vinner då man istället för att vara inställd på försvar öppnar öronen och börjar lyssnar på sig själv och andra. Det är ett gott utgångsläge för att utveckla både människor och verksamheter.

Ett självkritiskt och ödmjukt förhållningssätt är avväpnande och förlösande. Mjukast Vinner gör alla till vinnare istället för alla till förlorare. I skolans värld kan det med fördel användas av alla: t ex skolledare, pedagoger och föräldrar. Mjukast Vinner.

Låt oss tömma Friends Arena

50 000 barn i svensk grundskola blir i dag mobbade. 50 000 barn. Ungefär 1650 skolklasser. Det är fler än vad som bor i hela den kommun jag växte upp i. Jag läste det för ett tag sedan och jag kan inte släppa tanken på det. Dessa barn fyller passande nog hela nya Friends Arena. Jag bara undrar hur vi ska tömma den på kortast möjliga tid.

Varför accepteras det att barn i skolan mobbas, trakasseras och är rädda varje dag? Varför står det inte på allas priolista som nummer ett att detta ska upphöra? Varför väljer så många vuxna att inte se och ta in detta till fullo?

Kanske ligger det helt enkelt för nära oss själva. Mobbing och trakasserier i olika former är inte ett fenomen särskilt bland barn i skolan. Det bottnar i ett förhållningssätt vi alla har till oss själva och till varandra. Hur vi pratar om oss själva och om varandra. Hur vi tilltalar varandra, med ord och tonfall. Våra blickar, kroppsspråk och attityder. Vi har en utbredd och accepterad samhällskultur som innefattar retsamhet, ironi och att skämta på andra människors bekostnad. Det kan förefalla ofarlig, men jag tror inte att det är det. Hur känns det egentligen? Jag tror att det är grunden för det som sedan blir grövre.

Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. En sliten och sann gammal klyscha. En annan är att all förändring börjar hos dig själv. Kanske finns det en anledning till att många antimobbingprogram går på pumpen i skolorna. Kanske handlar det om att vi måste börja med oss själva, vi alla vuxna. Ledare, pedagoger, föräldrar, släktingar, vänner, politiker, mediafolk – ja allihop. Inte bara för barnens skull men också för vår egen.

Låt oss inte bara tömma Friends Arena en gång, utan om och om igen, tills det är tomt på riktigt. Tomt på vuxna, tomt på barn. Låt oss börja med oss själva. Hemma vid köksbordet. Varje dag.

De ska bara ha – de där lärarna.

I dag är det World Teachers’ Day – Världslärardagen.

Årets tema är ”Take a stand for teachers” och en uppmaning till att satsa på och lyfta lärare och pedagoger i våra skolor över hela världen.

De ska bara ha, tänker jag. I dag ska de bara ha. Allt gott vi har att ge dem. Ös uppmuntran, uppskattning och kärlek över alla pedagoger ni träffar idag. Lärare, fritidspedagoger, förskolelärare, barnskötare, specialpedagoger och allt vad de nu kallas, alla de som möter och ger så mycket till våra barn varje dag. Ofta i slitna och obekväma miljöer, i omöjliga situationer och många många gånger utan ett ord till tack.

NI ÄGER!

TACK!