Mitt kompensatoriska uppdrag

För ett tag sedan, i en diskussion på Facebook som handlade om läxor, skrev jag ungefär så här: Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och det har jag också. Ibland tänker jag högt och just detta hade jag tidigare inte tänkt. Nu har det legat och grott ett tag och jag tycker att det är ett synsätt jag fortfarande kan stå för.

Skolans kompensatoriska uppdrag står jag till 100% bakom. Det ska inte spela någon roll vilken bakgrund eller förutsättningar elverna har – skolan ska backa upp så att de ska kunna utvecklas och nå målen som skolan satt upp.

Mitt kompensatoriska uppdrag ser ungefär likadant ut. Det ska inte spela någon roll vilken skola eller vilka lärare mina barn har – jag behöver backa upp dem med extra resurser för att de ska kunna utvecklas till det bästa. Skillnaden är att jag själv sätter upp ”målen” genom att försöka förstå vad som är bäst för mina barn i ett större perspektiv, utifrån vilka de är som personer och vad jag ser att de mår bra av.

PianoVad jag väljer att kompensera med skiftar från tid till annan. T ex märker jag att mina barn då och då har större behov av att vara nära och ha lugnt omkring sig och då försöker jag vara hemma mer eller ordna så att någon annan nära vuxen kan vara det. Just nu fick jag meddelande om att min sons skola har svårt att få till det med gymnastiken på ett bra och kontinuerligt sätt och tills det är löst försöker jag få till det så att han rör sig mer på fritiden. Jag tror också att mina barn mår bättre och utvecklas mer under hela livet om de till större del kan få uppleva och uttrycka sig med musik och konst. Jag har sällan sett att förskolan och skolan prioriterar detta, och då försöker jag föra in det mer på deras fritid.

Visst skulle jag önska att skolan inkluderade allt det jag anser är viktigt i sin verksamhet, precis som att skolan önskar att alla elever hade den mest gynnsamma utgångspunkten med sig in i skolarbetet. Nu är det inte så och det är lång väg dit eftersom det rör hela vår samhällsstruktur. Tills dess får vi helt enkelt kompensera varandra så gott vi kan.

Vi har olika förmågor när det handlar om att ge barn och unga förutsättningar för växande. Jag tror att vi måste stötta varandra i våra kompensatoriska uppdrag, och det är väl i den känslan mina stådpunkter om läxor växt fram. Om skolans arbete sväller utanför ramen av skoltiden försvåras mitt kompensatoriska uppdrag rejält. Det blir varken tid för gemensamt varande eller alternativa aktiviteter. Jag vill inte att mina barn ska ha läxor i traditionell mening. Om skolan ger mina barn uppgifter/uppdrag att utföra hemma på deras fritid, så vill jag att de ska stödja mitt uppdrag. Det betyder att de måste vara individuellt utformade i dialog med mig och mitt barn. På samma sätt vill jag stödja skolans uppdrag så gott jag kan. Om hur vi bäst kan stödja varandras uppdrag vill jag gärna mötas och tala om!

Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.