Körlingföräldrar

I sökhistoriken för denna blogg hittar jag vilka sökord människor använder när de får träff och hamnar här. Det är intressant läsning och ibland visar det vad föräldrar undrar över i relation hem-skola. I dag hittar jag en annan som jag fastnar för, nämligen varför säger vi körling föräldrar. Jag förstår ju att det är felstavat och egentligen undrar över curlingföräldrar. Ett begrepp jag ogillar eftersom det används väldigt negativt om ett beteende som egentligen grundar sig i en stark välvilja om barnets bästa. En välvilja som i och för sig har gått för långt och får motsatt effekt, men som ändå är värd ett värdigare bemötande än det löjets skimmer som kretsar kring samtalet om curlingföräldrar.

Hur som helst, jag fastnade för begreppet körlingföräldrar av en helt annan anledning. Jag associerade till Anne-Marie Körling, initiativtagaren till Skoltycket, där bland annat Föräldratycket finns med. Anne-Marie Körling är ju en stor förebild för många lärare, men har också mycket klokt att förmedla oss föräldrar. Jag har ofta inspirerats och fått nya insikter via hennes eftertänksamma reflektioner över barns lärande, skola och föräldraskap.

Vad är då en Körlingförälder?

En Körlingförälder:
Läser högt för sitt barn, ofta och gärna. Inte för att träna eller till annan nytta, men för att dela berättelser och vara tillsammans. Läs gärna Anne-Maries lilla fina bok om högläsning!
– Frågar barnet om skolan. Inte det slentrianmässiga ”hur har du haft det idag då?” utan de nyfikna frågorna, t ex om vad barnet har lärt sig, upptäckt och tagit reda på under dagen.
– Tar del av brobryggarläxor, läxor som inte handlar om att hjälpa barnet komma ikapp vad det inte hunnit med i skolan, eller förklara det barnet inte lyckats förstå under lektionen, utan som bygger broar mellan skolan och hemmet och berättar om barnets tillvaro under all den tid vi ofta inte har någon aning.
– Talar om skolan i positiva ordalag, stöder sitt barns lärare för att stödja sitt barn, har positiva förväntningar på både barn och skolan, möter barnets lärare med känslan av samhörighet kring barnets väl.

På samma sätt som det är av godo att tala positivt och ha goda förväntningar på skola och elever, tror jag att man ska tala och tänka väl om föräldrar. Jag pratar hellre om Körlingföräldrar än curlingföräldrar. Och hoppas att jag alltsom oftast lyckas vara en!

Annonser

Välkomna misstagen i skolan

Forskningen anger att elever lär sig bäst i integrerade och omhändertagande lärandemiljöer, där man inte bara tolererar utan välkomnar misstag. Det handlar om proaktiva och stödjande klassrum där eleverna tillåts ta intellektuella risker och där fokus sätts på lärande och inte bara på att veta eller kunna, eller rätt och fel svar. Klimatet tillåter olika uppfattningar att komma till tals och alternativa förklaringar eller alternativ förståelse utvecklas och undersöks. Om läraren visar tolerans för elevers skilda åsikter, respekterar och visar intresse för elevernas idéer och låter dem vara med och påverka, gynnar det dessutom utvecklingen av motsvarande attityd hos eleverna.

Citatet ovan kommer från en rapport gjord av Skolinspektionen – Framgång i undervisningen, en sammanställning över forskningsresultat om de viktigaste faktorerna som gör att elever i skolan når de uppsatta målen.

Är elevernas lärandemiljö begränsat till klassrummet? Nej. Är det begränsat till skolan och fritidshemmet? Nej inte heller det tänker jag. Elevernas lärandemiljö sträcker sig även hem till familjen, där skola diskuteras och läxor läses. Det betyder att även vi föräldrar  spelar en viktig roll som bärare av en tolerant och välkomnande kultur avseende misstag. Inte bara genom att välkomna våra barns misstag utan också såsom förebilder. Att gå före genom att välkomna våra egna misstag som föräldrar. Att välkomna lärarens misstag i klassrummet. Att välkomna skolans misstag i sina försök att organisera sin verksamhet. Vi alla behöver få lov att göra misstag för att lära oss nytt och utveckla oss själva och våra verksamheter till något bättre.

I mitt bidrag till Föräldratycket skriver jag så här:

Detta nätverk (skolan) har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

För att bygga en kultur som tolerar och välkomnar misstag tror jag att vi alla behöver vara med. Kan vi som föräldrar skapa relationer till varandra och de som jobbar i skolan, kan även våra barn känna sig trygga i att pröva sig fram, göra misstag och sedan hitta rätt.

Föräldratycket 1

Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.

För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola.  Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.

Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen.  Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.

Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?

En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.

Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog.  Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.

(Läs gärna detta och andra inlägg på Föräldratycket här: http://foraldratycket.wordpress.com/)