Blivande helikopterförälder?

Jag har nog viss talang för att bli en helikopterförälder.

Man vill ju liksom inte att barnen ska ha det jobbigt, vara olyckliga, blir arga och frustrerade – och framför allt inte rädda! Det känns fel i hela föräldrasystemet och man är snabb på att komma och ställa till rätta och försöka få allt att bli bra igen. Eller – man och man – jag fungerar så i alla fall.

Med lite eftertanke är det ju inte så bra ändå. Det är lätt att inse att alla människor, små som stora, behöver gå igenom sina egna processer för att växa och utvecklas.

Jag vill berätta om ett ögonblick då det blev tydligt för mig häromdagen. Och där det blev tydligt att den vetskapen även finns hos barn.

Jag skulle natta min treåriga son med den vanliga proceduren, läsa en bok och sedan ligga bredvid honom tills han somnade. Natten innan hade han vaknat flera gånger, ropat på hjälp och pratat om ”björnarna”. Vi hade under dagen talat om det, att han hade drömt läskiga drömmar om björnar.

Nu, när boken var undanlagd och lampan dimmad, mindes han det hela och frågade oroligt om jag trodde att björnarna skulle komma tillbaka även denna natt. Systemet i mig gick i gång som på beställning och jag började hitta på lösningar på ”problemet”: – Om det kommer en björn kan du klia den bakom örat. Det gillar den nog! Björnen är nog snäll! Den vill nog bara vara din kompis!

Mitt i mina försök lade min treåring sin lilla hand över min mun och sa: – Sluta prata nu mamma. Lite överrumplad tystnade jag.

Han lade sig nära mig och bara låg och blundade. Efter en stund viskade han: -Mamma, jag är rädd nu. – Okej, viskade jag tillbaka. Jag låg och tittade på honom. Såg hur ögonen rullade omkring där bakom ögonlocken. Han viskade igen: – Jag gillar inte björnen. – Okej, viskade jag.

Sedan viskades inget mer. Efter en liten stund sov han djupt. Kanske med några björnar – vad vet jag?

Jag var alldeles tagen av stunden. Så svårt det var att bara låta honom möta sin rädsla och sina björnar på egen hand, utan att ingripa, och bara finnas där bredvid och säga okej, jag hör dig. Hur svårt det är att inse att livet kommer att vara fullt av läskiga björnar som han måste möta själv, med allt vad det innebär. Så svårt, men otroligt viktigt. Jag är tacksam för att han, som den kloka människa han är, så tydligt talar om det för mig!

En annan klok person var Karin Boye. Hon beskriver det så här:

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.