Ingen är en ö – #socmedskola

Ingen människa är en ö.

Ingen skola är en ö.

Ingen familj är en ö.

Inget socialt forum på nätet är en ö.

Ingen relation är en ö.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till. Och det är detta som är behållningen av gårdagens konferens om sociala medier i skolan, om kränkningar på nätet. Allt omkring oss hänger ihop och vi hänger ihop som männsikor.

Richard Levitte (CC BY-NC 2.0)

Om hur barn och unga kränker varandra på och utanför nätet – för där finns mer likheteter än skillnader och kränkningarna förekommer oftast parallellt – och om hur vi kan hantera och förebygga det, behöver vi kunskap, självinsikt och framför allt samarbete.

• Vi behöver kunskap från forskning och från varandra. Vad händer på nätet och på rasten i skolan? Vad händer hemma efter skoltid och på fotbollsträningen? Vi finns inte överallt och därför behöver vi dela med oss av våra erfarenheter.
• Vi behöver självinsikt. Allihop. Hur agerar jag och vad förmedlar jag? Hur fungerar jag i mina relationer med andra vuxna och barn – på och utanför nätet?
• Vi behöver samarbeta. Som sagt finns inga öar och varken skola, hem eller föreningsliv kan ensama jobba med kränkningar och förvänta sig ett fullgott resultat som varar.

Samsyn

Skollagen säger nolltolerans gentemot kränkningar. Men vad är då en kränkning och vad innebär nolltolerans? Vad är skillnaden mellan kränkning och mobbning? Det är viktigt att vi samtalar om ordens betydelse och skapar gemensamma begrepp för att kunna samarbeta. Hur ska vi annars kunna göra lika? Friends har massor av bra information på sin hemsida.

 Ansvar

På väg ut från salongen i pausen hör jag en av besökarna säga ”…men det finns väl ett föräldraansvar också…”. Och det är inte ovanligt att föräldrar också argumenterar på samma sätt: ”det är skolans ansvar”. Ofta är det i den diskussionen vi hamnar. Vems ansvar är det? Eller kanske: Det är inte mitt ansvar! Då behöver vi också ställa frågan om vad vi menar med ansvar. Juridiskt ansvar? Moralisk ansvar? Kollektivt ansvar?

När det gäller juridiskt ansvar för skolan var i alla fall Caroline Dyrefors-Grufman tydlig: Skolan har alltid skyldighet att gripa in när kränknignarna har en koppling till skolans verksamhet. En sådan koppling är till exempel när det handlar om två personer som går i samma skola – oavsett var och när själva kränkningen har ägt rum.

Själv funderar jag inte så mycket på det juridiska ansvaret. Juridiken kommer in när människor inte kan lösa sina konflikter och jag är mer intresserad av att mänskliga relationer fungerar bättre än så. Jag blir lite fascinerad över frågan ändå. När man ser ett barn bli utsatt för en kränkning av en annan person – vem vill inte ta ansvar och ingripa då? Om man är på plats och faktiskt har möjligheten. Oavsett om man är pedagog, vaktmästare, förälder eller granne.

Tack!

Stort tack till Gothia Fortbildning för initiativet till en konferens på ett mycket vilktigt ämne! En dröm är att konferenser som dessa fortsättningsvis kan rikta sig till männsikor som arbetar i skolan, föräldrar och ledare inom föreningsliv, vid ett och samma tillfälle. Att vi kan hitta gemensamma forum för samtal och kunskapsutbyte. Vi har ju alla olika uppdrag kring barn och unga och vinner på att stödja varandra i dessa.

Länkar med relation till konferensen:
Arrangemang:
Gothia Fortbildning
Samlade tweets om konferensen

Mina blogg- och twitterkollegor som satt och skrev brevid mig:
Karin Brånebäck, lärare och föreläsare, bloggade om:
Olle Cox och ungdomar på nätet
Tydlighet i lagens mening
Elias Giertz, elev och föreläsare, bloggade om:
Det handlar om att se oss i ögonen
Inte teknik, utan mindset

Talare och medverkande organisationer:
Olle Cox/Friends
Caroline Dyrefors-Grufman/BEO Skolinspektionen
Sofia Berne, psykolog och forskare om nätmobbning
Pia Widegren och Helena Meyer om nätvandring