Lärare är också föräldrar

Ja, i alla fall ofta. Jag har alltid undrat över hur det är att vara både förälder och lärare och om det är lättare eller svårare med relationen till sitt barns skola. Å ena sidan har man ett annat perspektiv och en förståelse för både yrket och verksamheten i stort. Å andra sidan har man också större pedagogisk kunskap och förmodligen starka åsikter om hur skola och undervisning ska fungera. Ja, det sistnämnda kan man ju ha lite till mans, oavsett kunskapsnivå och yrke…

Men, lärarföräldrar därute – hur är det egentligen? Kan ni inte berätta? Ni kanske sitter på alla svaren om samverkan mellan skola och föräldrar, ni med era dubbla perspektiv?

Annonser

8 thoughts on “Lärare är också föräldrar

  1. Några svar på hur samverkan skola-förälder ska vara har jag inte. Men jag kan väl berätta lite om hur jag kan känner det.

    Det jag kan uppleva som svårt är när man pratar med klasskompisars föräldrar. Då känner jag att jag sitter på dubbla stolar och jag försvarar ibland skolan mer än står på föräldrarnas sida. Å ena sidan vet jag hur det är i skolan, varför vissa saker är som de är och jag förstår vad som kan ligga bakom vissa barns beteenden mm. Å andra sidan så förstår jag frustrationen hos de andra föräldrarna när de inte tycker att de får information, vet vad som förväntas av dem/barnen, vilka krav de kan ställa osv. Jag hoppas dock att jag kan få de andra föräldrarna att förstå eller svara på frågor som de kanske inte ställer till våra barn skola/klass/fröken.

    När vi på min skola diskuterar olika saker, kommer jag också med tankar om vad och hur föräldrar kan tycka. Jag kan också ta upp saker från mina barn skola som jag tycker är bra där ur föäldrasynvinkel och ta med dem till min skola.

    Tillbaka till frågan 🙂 Samverkan skola-förälder? Jag har fortfarande inget bra svar. Har lite dåligt samvete över att jag är för lite ”förälder” och för mycket på skolans ”sida” när det gäller mina egna barn.

    Ser fram emot att få läsa fler kommentarer på det här inlägget 🙂

    • Tack för ditt svar. Jag kan verkligen förstå lojalitetskonflikten. Förmodligen är du ändå en bra brobyggare som just kan komma med perspektiv från båda sidorna och få respekt för vad du har med dig. Du behövs!

  2. Hej!
    Det svåraste för mig känner jag är att jag har en son som är lika gammal som mina elever. Han började ettan i höstas samtidigt som jag tog emot en årskurs 1 på jobbet. Samma känslostormar och konflikter på jobbet och hemma… 🙂 När sonen sen vill ta med en kompis hem efter skolan/fritids får jag jättedåligt samvete för att jag känner att ”herregud, tar jobbet aldrig slut” men så får han förstås ta med sin kompis hem och så sväljer jag det jobbiga. Jag måste ju vara MAMMA när jag lämnar jobbet och åker och hämtar min son.

    Vad gäller kontakten med skolan har jag och min man förmånen att ha vår son på en skola som fungerar bra, vår son trivs, vi får bra info från skolan om vad som händer o.s.v. På utvecklingssamtalen får jag dock bita mig i tungan och låta fröken sköta samtalet! 🙂 Det är lurigt att inte ställa ”frökenfrågor” när jag är där som mamma. Vi är väldigt trygga med vår sons skola och personalen som arbetar där, vilket vi är mycket noga med att tala om. Det får man för lite som lärare – positiv feedback. Det kan räcka med ett kort svar på veckobrevet, t.ex. ”Det låter som att ni har roligt i skolan” eller ”Vad roligt att få läsa lite mer om vad ni gör, trevlig helg”. Det är så lätt att bara kontakta skolpersonalen när det är något negativt, men ett vänligt, om än kort, ord är värt så mycket! Jag är också MYCKET noga med att inte säga till min sons lärare att ”så här skulle jag göra”, jag är noga med att visa henne att jag litar helt och fullt på hennes kompetens (även om jag inte alltid tycker lika). Jag skulle aldrig tala om för någon annan, t.ex. en läkare hur han/hon skulle sköta sitt arbete, så varför skulle jag tala om för läraren hur hon ska sköta sitt jobb?? DET skulle många föräldrar kunna tänka på. Jag har utbildning och kompetens för mitt jobb precis som du har för ditt jobb – det skulle jag vilja säga till vissa föräldrar men det har jag aldrig gjort. Alla har gått i skolan och alla har en åsikt om skolan, men alla är inte jättebra på att framföra de åsikterna på ett schysst sätt. Jag har t.ex. haft en förälder som en morgon när jag kom stod och möblerade om i klassrummet eftersom hennes dotter ”satt så snett mot tavlan”. Att jag hade pratat med både mamman och eleven dagen innan och lovat se över placeringen hade tydligen inte riktigt gått in hos den här mamman, och klassrumsplaceringen som jag suttit med hemma kvällen innan kändes gjord i onödan… men detta är tack och lov ett undantagsfall. Ibland kan jag känna att vissa föräldrar tar sig rätt stora friheter i MITT klassrum som ju faktiskt är min ARBETSPLATS. Skulle du gå in och möblera om på din bankdirektörs kontor för att du tycker skrivbordet står knasigt? Nej, skulle inte tro det… Men som sagt – detta är ett extremt undantagsfall! 😀 Merparten föräldrar är FANTASTISKA och talar också om det de tycker är bra – vilket sporrar mig att göra ett ännu bättre arbete.

    Ja det var lite tankar från mig så här på fredagskvällen…

    • Hej och stort tack för ditt långa svar! Här får du lite tillbaka av reflektioner som dyker upp:

      Ja! Det finns stor förbättringspotential när det kommer till att ge positiv feedback i skolan. Det är något jag strävar efter där jag befinner mig. Där kan man som förälder jobba både på personligt plan och genom att sprida en kultur bland alla skolans föräldrar.

      Sedan funderar jag på det du kallar att tala om hur någon annan ska sköta sitt arbete. Jag antar att även du har en gräns gentemot hur ditt barns lärare sköter sitt arbete och att du vid den gränsen går in och säger ifrån. Men även innan den gränsen tycker jag det är lite synd att du, som både mamma och lärare, inte vill diskutera och komma med förslag till förbättringar om du skulle ha sådana. Är inte allt som gör saker bättre önskvärt? Det gäller generellt i samhället, även i mitt yrke, att vi behöver ett öppet klimat för diskussion för att inte stagnera.

      Till slut vill jag absolut hålla med dig. Ja! Många föräldrar (och människor i allmänhet) har stora brister i hur de kommunicerar. Det exempel du ger verkar vara just ett sådant. För att kunna ha ett bra utbyte av åsikter och erfarenheter måste man verkligen kommunicera med respekt och värdighet. Det handlar om att vårda en relation och skapa förtroende. Och för detta är alla vuxna ansvariga. Så tänker jag!

      • Hej Lisa!
        Självklart är jag öppen för att diskutera och jag tycker precis som du att vi behöver ett öppet klimat. Det jag menade var nog mest vikten av att inte ”klampa in” på ett klumpigt sätt och tala om för någon att ”du gör fel” utan att ta en diskussion eller att ens ha en vilja att lyssna på en förklaring från den man hoppat på eller i värsta fall kränkt (ja jag har tråkig erfarenhet av att ha blivit rejält kränkt av föräldrar…). Och som lärare vill jag väldigt gärna ha en diskussion med föräldrarna, de känner sitt hemma-barn bäst (medan jag känner skol-barnet bättre), och charmen med mitt jobb är att man aldrig är fullärd! Varje dag är en ny utmaning och en chans att lära något nytt – av barnen eller av vuxna!
        Ser fram emot att följa denna blogg framöver! 😀

        • Ja, då är vi överens. Att arbeta vidare på hur vi kommunicerar i skolan känns mycket angeläget! Tack för att du följer och välkommen med fler kommentarer, så håller vi dialogen igång! /Lisa

  3. Det känns lite tradigt när man arbetar med samma böcker i egna klassen som mina egna barn har i läxa. Man blir rätt trött på läromedel då. Klassen jag har nu är den första då jag har elever som är yngre än alla mina egna barn.

    Det finns inget värre än lärarföräldrar brukar det sägas i korridorerna ibland. Men på det stora hela tror jag att vi alla vill göra det mesta och bästa för våra barn. Vi är varken bättre eller sämre än andra föräldrar. Själv kan jag aldrig vara tyst tillräckligt länge för att inte uttala mig om det finns något som berör mig överhuvudtaget. I de lägen då det inte fungerar i skolan för mina barn så är det förstås en stor fördel att känna till vad jag har rätt att kräva och vad styrdokumenten säger. Jag skickade en gång en pdf från Skolverket till skolan för att tala om att de gjorde fel. Det kanske jag inte hade gjort ifall jag inte var förälder själv. 🙂
    // @braneback

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s