Skola som ord i förändring

Har gått och funderat på begreppet skola idag. Läste ett blogginlägg på #Skolvåren – O school, school, wherefore art thou school? – där själva ordet skola ifrågasätts. Är det alltför nedtyngt av traditioner och föreställningar för att hänga med i förändringens vindar? Behöver vi ett nytt begrepp?

Jag blev nyfiken på själva ursprunget och googlade mig fram till Fråga Biblioteket (nuförtiden Bibblan svarar) som berättar att ordet härstammar från grekiska och betyder vila och fritid. Att syssla med utveckling och självförverkligande var något man gjorde om man hade möjlighet att låta bli att kroppsarbeta. Ledigheten handlade om att vara fri ifrån kroppsligt arbete vilket höll en kvar i ett mindre lyckligt liv. I skolan kunde man ägna sig åt att utveckla intellektuella sidor hos sig själv vilket skulle leda till självständighet och lycka.

När jag idag berättar om den ursprungliga betydelsen av ordet skola för åttaåringen här hemma utbrister han: – Va? Fritid? Det är ju precis tvärtom! Ja, innebörden och associationen av begreppet har förändrats under tidens gång och idag är det även förknippat med stress och många unga mår dåligt av de krav som ställs. Hur många elver upplever skolan som en plats för självförverkligande idag?

Ändå – jag tycker om ord som har en historia. En historia som kan berätta om hur vi tänkt under olika perioder. Det säger något om oss människor och vi kan lära oss av att följa stigen både bakåt och framåt. Jag tycker om betydelsen av det gamla grekiska ordet för skola. Det är värt att ha kvar som något att sträva efter. Att hitta tillbaka till en skola där eleverna upplever frihet och ledighet. En plattform som ger dem vingar för att kunna förflytta sig från en utgångspunkt till en annan, en möjlighet att kunna byta ut sin horisont mot en ny och ljusare. Innebörden av ordet skola har förändrats många gånger och kan göra det igen. Jag tror att att förankringen i ett gammalt begrepp gör förändringen mer stabil och begriplig. Vi behöver fästa det nya vid förståelse vi redan äger.

Jag röstar för att behålla.

Kommunikation i skolan

Ett exempel på min Twitter häromdagen som jag gärna tar med mig hit och utvecklar vidare:

@LiMaCarr Vad skulle då dessa kommunikatörer göra för skolan?—
Fredrik Holmeros (@LR_Fredrik) April 30, 2013

Som i alla relationer och samarbeten är grunden en väl fungerande kommunikation. Idén om skolan är ju ren kommunikation i pedagogiska former. Skolor är idag stora organisationer, inte bara personalen som arbetar inom dess väggar, utan också elever och föräldrar ska samverka för att nå skolans mål. Vi behöver människor som är duktiga på kommunikation.

Min erfarenhet är att de allra flesta fall av problem mellan pedagoger/skolledare och föräldrar bottnar i en bristande kommunikation, internt eller externt. Ibland handlar det om information som helt enkelt inte nått fram och ibland om att budskapet inte landat rätt av en eller annan orsak. Ibland handlar det om att kommunikationen blir mer av slaget information än dialog, fast det borde vara tvärtom. Inte så konstigt alls, med tanke på den arbets- och livssituation som pedagoger, rektorer, elever och föräldrar i dag befinner sig i.

När jag drömmer om kommunikatörer i skolan ser jag framför mig människor som förstår och har kunskap om kommunikation inom och mellan organisationer. Deras huvuduppgift är att tänka kring och skapa ett positivt kommunikationsklimat – mentalt och fysiskt. Det är inte något de också ska göra, utöver tusen andra uppgifter, utan det är deras huvudsakliga ansvarsområde. Jag tänker mig att de sysslar med till exempel detta:

• Kartlägga situation och behov hos alla delaktiga parter i skolans nätverk
• Skapa en kommunikationsstruktur med rutiner och kanaler
• Bygga upp forum och förutsättningar för dialog och samverkan
• Berika värdegrundsarbete och kulturbygge med kunskaper om kommunikation
• Bistå t ex pedagoger, skolledare eller föräldraråd i kommunikationsfrågor
• Stå för kontinuerlig utvärdering och utveckling av kommunikationsarbetet
• Göra praktiskt arbete i skolans kommunikationskanaler: webbsida, nyhetsbrev, intranät, veckobrev, mötesprotokoll mm.

Bra information utformas inte i en hast om man verkligen vill att den ska ha någon effekt. Det krävs kunskap och insikter om både avsändare och mottagare för att formulera sig på rätt sätt, och det krävs tajming och rätt slags kanaler för att nå fram med sitt budskap. Inte heller dialog och samverkan kan skötas med vänsterhanden om man menar allvar. Man behöver ta sig tid att utveckla och förfina metoder och forum och för att skapa gemensamma begrepp som utgångspunkt.

Jag är övertygad om att en satsning, både i tid och pengar, på kommunikation i skolan, internt och externt, skulle betala sig riktigt bra i längden. Många timmar som läggs på att svara på frågor, påminna, reda ut missförstånd och lösa konflikter skulle frigöras för bättre ändamål. God kommunikation fungerar verkligen som ”relationsmyelin” mellan oss. Ju bättre vi kan bli på att kommunicera desto lättare når vi de mål vi har satt upp och vi mår bättre på vägen.

Ingen är en ö – #socmedskola

Ingen människa är en ö.

Ingen skola är en ö.

Ingen familj är en ö.

Inget socialt forum på nätet är en ö.

Ingen relation är en ö.

Ja, så här skulle jag kunna fortsätta ett bra tag till. Och det är detta som är behållningen av gårdagens konferens om sociala medier i skolan, om kränkningar på nätet. Allt omkring oss hänger ihop och vi hänger ihop som männsikor.

Richard Levitte (CC BY-NC 2.0)

Om hur barn och unga kränker varandra på och utanför nätet – för där finns mer likheteter än skillnader och kränkningarna förekommer oftast parallellt – och om hur vi kan hantera och förebygga det, behöver vi kunskap, självinsikt och framför allt samarbete.

• Vi behöver kunskap från forskning och från varandra. Vad händer på nätet och på rasten i skolan? Vad händer hemma efter skoltid och på fotbollsträningen? Vi finns inte överallt och därför behöver vi dela med oss av våra erfarenheter.
• Vi behöver självinsikt. Allihop. Hur agerar jag och vad förmedlar jag? Hur fungerar jag i mina relationer med andra vuxna och barn – på och utanför nätet?
• Vi behöver samarbeta. Som sagt finns inga öar och varken skola, hem eller föreningsliv kan ensama jobba med kränkningar och förvänta sig ett fullgott resultat som varar.

Samsyn

Skollagen säger nolltolerans gentemot kränkningar. Men vad är då en kränkning och vad innebär nolltolerans? Vad är skillnaden mellan kränkning och mobbning? Det är viktigt att vi samtalar om ordens betydelse och skapar gemensamma begrepp för att kunna samarbeta. Hur ska vi annars kunna göra lika? Friends har massor av bra information på sin hemsida.

 Ansvar

På väg ut från salongen i pausen hör jag en av besökarna säga ”…men det finns väl ett föräldraansvar också…”. Och det är inte ovanligt att föräldrar också argumenterar på samma sätt: ”det är skolans ansvar”. Ofta är det i den diskussionen vi hamnar. Vems ansvar är det? Eller kanske: Det är inte mitt ansvar! Då behöver vi också ställa frågan om vad vi menar med ansvar. Juridiskt ansvar? Moralisk ansvar? Kollektivt ansvar?

När det gäller juridiskt ansvar för skolan var i alla fall Caroline Dyrefors-Grufman tydlig: Skolan har alltid skyldighet att gripa in när kränknignarna har en koppling till skolans verksamhet. En sådan koppling är till exempel när det handlar om två personer som går i samma skola – oavsett var och när själva kränkningen har ägt rum.

Själv funderar jag inte så mycket på det juridiska ansvaret. Juridiken kommer in när människor inte kan lösa sina konflikter och jag är mer intresserad av att mänskliga relationer fungerar bättre än så. Jag blir lite faschinerad över frågan ändå. När man ser ett barn bli utsatt för en kränkning av en annan person – vem vill inte ta ansvar och ingripa då? Om man är på plats och faktiskt har möjligheten. Oavsett om man är pedagog, vaktmästare, förälder eller granne.

Tack!

Stort tack till Gothia Fortbildning för initiativet till en konferens på ett mycket vilktigt ämne! En dröm är att konferenser som dessa fortsättningsvis kan rikta sig till männsikor som arbetar i skolan, föräldrar och ledare inom föreningsliv, vid ett och samma tillfälle. Att vi kan hitta gemensamma forum för samtal och kunskapsutbyte. Vi har ju alla olika uppdrag kring barn och unga och vinner på att stödja varandra i dessa.

Länkar med relation till konferensen:
Arrangemang:
Gothia Fortbildning
Samlade tweets om konferensen

Mina blogg- och twitterkollegor som satt och skrev brevid mig:
Karin Brånebäck, lärare och föreläsare, bloggade om:
Olle Cox och ungdomar på nätet
Tydlighet i lagens mening
Elias Giertz, elev och föreläsare, bloggade om:
Det handlar om att se oss i ögonen
Inte teknik, utan mindset

Talare och medverkande organisationer:
Olle Cox/Friends
Caroline Dyrefors-Grufman/BEO Skolinspektionen
Sofia Berne, psykolog och forskare om nätmobbning
Pia Widegren och Helena Meyer om nätvandring

Uppladdning inför #socmedskola

Jag sitter och laddar upp inför dagens konferens – Social Medier i skolan, anordnad av Gothia Fortbildning. Fyra föreläsare ska tala om hur vi kan motverka kränkningar på nätet. Jag kommer att blogga och twittra om vad som sägs och mina reflektioner om det, särskilt med ett föräldraperspektiv.

 På väg hit satt jag på tunnelbanan och sneglade på Metrotidningen hos grannen mittemot. Stor rubrik: ”Pappa slog ner 8-åring på skolgården”. Två elever hade slagits med varandra och när föräldrarna hämtar sitt barn gav de sig båda på det andra barnet, både med hot och fysiskt våld.

 Exemplet matchar ju inte exakt med dagens ämne, men det senaste jag förstått är att kränkningar på nätet är en förlängning av det som händer mellan elever i skolan och på fritids. Och för all del överallt där man möts – på fotbollsplanen i kvarteret eller i stallet efter skolan.

 För mig blir det så uppenbart att kränkningar och mobbning är ett samhällsproblem som skolan aldrig kan vara ensam om att ansvara för eller ställa till rätta. Hur ska man kunna det när det är så allmänt utbrett bland oss alla, och inte bara bland barn och ungdomar? Men visst har skolan ett delansvar, och jag ser fram emot att höra och lära mig mer om detta idag. Inte minst hur skolan kan samarbeta med föräldrar för att förebygga och hantera situationer som dyker upp.  Värdegrundsarbete är det område jag ser som viktigast när det handlar om samverkan mellan pedagoger och föräldrar.

Mitt kompensatoriska uppdrag

För ett tag sedan, i en diskussion på Facebook som handlade om läxor, skrev jag ungefär så här: Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och det har jag också. Ibland tänker jag högt och just detta hade jag tidigare inte tänkt. Nu har det legat och grott ett tag och jag tycker att det är ett synsätt jag fortfarande kan stå för.

Skolans kompensatoriska uppdrag står jag till 100% bakom. Det ska inte spela någon roll vilken bakgrund eller förutsättningar elverna har – skolan ska backa upp så att de ska kunna utvecklas och nå målen som skolan satt upp.

Mitt kompensatoriska uppdrag ser ungefär likadant ut. Det ska inte spela någon roll vilken skola eller vilka lärare mina barn har – jag behöver backa upp dem med extra resurser för att de ska kunna utvecklas till det bästa. Skillnaden är att jag själv sätter upp ”målen” genom att försöka förstå vad som är bäst för mina barn i ett större perspektiv, utifrån vilka de är som personer och vad jag ser att de mår bra av.

Vad jag väljer att kompensera med skiftar från tid till annan. T ex märker jag att mina barn då och då har större behov av att vara nära och ha lugnt omkring sig och då försöker jag vara hemma mer eller ordna så att någon annan nära vuxen kan vara det. Just nu fick jag meddelande om att min sons skola har svårt att få till det med gymnastiken på ett bra och kontinuerligt sätt och tills det är löst försöker jag få till det så att han rör sig mer på fritiden. Jag tror också att mina barn mår bättre och utvecklas mer under hela livet om de till större del kan få uppleva och uttrycka sig med musik och konst. Jag har sällan sett att förskolan och skolan prioriterar detta, och då försöker jag föra in det mer på deras fritid.

Visst skulle jag önska att skolan inkluderade allt det jag anser är viktigt i sin verksamhet, precis som att skolan önskar att alla elever hade den mest gynnsamma utgångspunkten med sig in i skolarbetet. Nu är det inte så och det är lång väg dit eftersom det rör hela vår samhällsstruktur. Tills dess får vi helt enkelt kompensera varandra så gott vi kan.

Vi har olika förmågor när det handlar om att ge barn och unga förutsättningar för växande. Jag tror att vi måste stötta varandra i våra kompensatoriska uppdrag, och det är väl i den känslan mina stådpunkter om läxor växt fram. Om skolans arbete sväller utanför ramen av skoltiden försvåras mitt kompensatoriska uppdrag rejält. Det blir varken tid för gemensamt varande eller alternativa aktiviteter. Jag vill inte att mina barn ska ha läxor i traditionell mening. Om skolan ger mina barn uppgifter/uppdrag att utföra hemma på deras fritid, så vill jag att de ska stödja mitt uppdrag. Det betyder att de måste vara individuellt utformade i dialog med mig och mitt barn. På samma sätt vill jag stödja skolans uppdrag så gott jag kan. Om hur vi bäst kan stödja varandras uppdrag vill jag gärna mötas och tala om!

Det bubblar i skolgrytan

Det sägs att människan är av naturen trög till förändring. Det kan jag inte alls identifiera mig med och det är inte den känslan jag har när jag följer flöden i sociala medier kring skolutveckling. Det diskuteras och tänks så ofantligt många tankar på Facebook och Twitter, bland lärare, skolledare och andra människor som är engagerade i skolfrågor.

Ja det bubblar nu. Bland alla grupper och nätverk har nyligen #Skolvåren utkristalliserats. Eller håller på att utkristalliseras är väl mer rätt att säga. Utgångspunkten är ett öppet forum för skolutveckling där människor med alla slags ingångar och erfarenheter samlas att tänka och formulera begrepp för en framtidens skola. Ett första möte siktar man på framåt sommaren.

Just öppenheten i #Skolvåren är jag särskilt glad över. Jag tänker att skolan är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste tillsammans identifiera vad vi ska ha skolan till och vilken roll skolan ska ha i våra liv. Det pedagogiska ”huret” lämnar jag gärna över till de som är bäst på det, men alla övergripande frågor – varför och vad –  som handlar om skolan måste vi utveckla tillsammans. Dessa svar sitter ihop med hur vi vill ha hela vårt samhälle – ett samhälle som i mångt och mycket kommer att formas av den skolan våra barn befinner sig i under sin uppväxt.

Ett konstruktivt möte mellan de som har skolan som arbetsplats och vi andra som finns runtomkring på olika sätt tror jag är ett ypperligt sätt att skapa den viktiga förståelse för varandra och känslan av att det ändå handlar om ett ”vi”. Ett vi som bygger förtroende och ömsesidig respekt och nyfikenhet och som utgör grunden för vidare kreativitet och utforskande.

När mitt barn skulle börja skolan för ungefär två år sedan kom en broschyr i brevlådan som bjöd in till ”skolan utan klassrum”. Jag vill se hur vi tar ännu ett steg och bjuder in till en ”skola utan väggar” – den transparenta skolan mitt i samhället, där information och kunskap flödar mellan enskilda människor, företag, organisationer och institutioner. Vi har så mycket att ge varandra, oavsett om vi är ett eller hundra år gamla. Den bilden vill jag ta med mig in i #Skolvåren.

Skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger

Jag fick en förfrågan i måndags förmiddag som jag trots minimal förberedelse inte kunde annat än tacka ja till. Jag ombads komma och tala vid SAMBAs rikskonferens Barnen och samhället, som anordnades i Stockholm under två dagar.

Det var Barnverket, en av fyra arrangörer av konferensen, som frågade mig om jag i all hast ville hoppa in istället för deras ordinarie talare, Hadar Nordin från fritidspedagogik.se, som fått förhinder. Hadar skulle ha talat om hur barnen påverkas av stora barngrupper, något som jag inte har kunskap att prata om.

Temat på konferensen var Barns och ungas behov av vuxenstöd och förmiddagens tema var Stöd till barn genom föräldrastöd (se program här). Utifrån detta tema kunde jag tala om något av det som jag tycker är mest intressant, nämligen hur vi föräldrar indirekt kan stödja våra barn genom att skapa goda relationer med deras pedagoger och andra vuxna i skolan.

Skolan har enligt styrdokument skyldighet att initiera samarbete och skapa utrymme för dialog med föräldrar. När det handlar om att skapa en stabil och förtroendefull relation mellan människor är det ändå ett delat ansvar. En relation är till sin natur ömsesidig och båda parter måste bidra med energi och vilja. Både förälder och pedagog kan ta initiativ till och driva detta relationsbygge framåt.

Anledningarna till att skapa goda relationer mellan föräldrar och pedagoger är flera. En omedelbar och angelägen anledning är den direktpåverkan som relationen har på barnet – barnet som är beroende av både föräldrar och pedagoger och att ha en trygg omgivning att lära och utvecklas i. Att stå emellan två viktiga vuxna som sinsemellan har en dålig relation skapar slitningar och osäkerhet. Det kan handla om att hamna i en kamp mellan värderingar eller att den ena parten förmedlar negativa åsikter om den andre. Hur ska man som barn kunna bortse från detta och istället ägna sig åt egen utveckling? Goda relationer är viktigt för att ge barnet det lugn och stöd som behövs för att växa.

Goda relationer mellan föräldrar och pedagoger – och för den del även skolledare – har också betydelse för det kreativa klimatet på skolan i stort. Kreativitetens största fiende är rädsla för att misslyckas. Har vi ett klimat på en skola som präglas av dåliga relationer, och som en naturlig följd av det intolerans och misstänksamhet, kan inte det kreativa sökandet efter nya och bättre vägar få fritt utlopp. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg och i första delen av radioserien Tio tankar om barn talar Pamela von Sabljar om detta på ett mycket inspirerande sätt. Goda relationer är alltså också viktiga för att skolan ska kunna utvecklas och bli bättre på att möta våra barns behov av utbildning och utveckling.

Vi föräldrar har alltså goda skäl att anstränga oss för att bygga goda relationer till våra barns pedagoger och skolledare. Det betyder inte att vi ska säga ja och amen till allt som händer och sker på deras skolor, eller att vi ska sluta ifrågasätta och ställa krav. Det betyder att vi först och främst ska mötas som människor och att vi alltid ska ta ansvar för hur vi kommunicerar.

Skapa ögonkontakt och säg hej. Ett leende skapar lätt fler.

Var nyfiken. Fråga: Vem är du? Vad tänker du? Varför?

Var öppen. Säg: Det här är jag. Jag tänker såhär. Såhär ser mitt liv ut.

Ge positiv respons på det du ser och uppskattar.

Var autentisk. Säg: Det här är jag rädd för. Det här oroar mig. Det här önskar jag mig.

Ta alltid ansvar för din del av relationen. Vad utstrålar jag? Hur säger jag det jag vill förmedla?

Både som pedagoger och föräldrar har vi ansvar som är kopplat till barnen. För att skapa goda relationer oss emellan behöver vi då och då se förbi ansvar, roller och professioner och se varandra som de människor vi i grunden är. Gunnar Ekelöf säger detta på ett enkelt och bra sätt i sin dikt ”Jag tror på den ensamma människan”:

Hur nå gemenskap? … Gå den under och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra.