Vägen heter delaktighet

Ju mer jag ser på de sammanhang jag lever i desto starkare växer min övertygelse om att delaktighet är vägen mot både högre måluppfyllelse och större välmående.

Jag ser det i min familj. Hur mycket lättare det blir att genomföra projekt och förändringar och rent av trivas i alla vardagsrutiner om vi, både barn och vuxna, har pratat igenom hur vi alla vill ha det. Och hur extremt mycket svårare och tråkigare allt blir om jag kör mitt eget race och försöker driva igenom min egen agenda.

Jag ser det på min arbetsplats. Även i mitt eget agerande gentemot mina kollegor i dagligt samspel blir det tydligt. Bjuder jag in till delaktighet går det lätt och fort och situationen är trivsam.

Jag ser det på skolan och i förskolan där mina barn tillbringar viktiga timmar varje dag. Processer mellan vuxna, mellan barn och vuxna. Brist på delaktighet som skapar konflikter och motreaktioner, delaktighet som svetsar samman och skapar vilja och positiv framåtanda.

Delaktighet handlar inte om att som individ alltid få som man vill. Så klart. Det handlar om att få vara del i processer, få säga sin mening, få förståelse för sammanhang och förlopp, ha möjlighet att påverka sin situation. Man ser sig själv i ett större kontext, man ser andra och man blir sedd av andra, man ställer frågor och man blir tillfrågad. Inga konstigheter alltså.

Vi lurar oss ofta att tro att toppstyrningen är effektivare medan det är just tvärtom. Vi har inte tid och inte råd att hoppa över delaktigheten, även om det ofta känns som en lätt väg. Många organisationer vet det. Många företag vet att öppenhet, delaktighet och interaktivitet leder till ökad konsumentlojalitet och ökad vinst. Det är tydligt i spelvärlden och i de sociala medierna. Det fantastiskt intressanta vore att lära av dessa och vinna stort i vardagens viktigaste möten med människor. Familj, arbetsplats, skola.

Delaktighet

Medan stormen rasar

Medan stormen rasar efter PISA-resultaten, och eftersom jag själv inte vet vad jag ska tänka om det hela, sätter jag mig i lä någonstans. Tittar lite på avstånd, försöker att inte låta mig provoceras alltför mycket av höga tonlägen, tänker att om tiden får gå och sinnen komma till ro så kommer vi nog kunna se det vi behöver se och göra det vi behöver göra.

Vi lever i en komplex värld, i en komplex vardag. Stress skapar tunnelseende hos både föräldrar, skolpersonal och politiker. Stress och rädsla minskar kreativiteten och mängden lösningar blir färre. Varenda gång vi lägger skuld på någon annan, på ett sätt som skapar stress, så bidrar vi till denna destruktiva cirkel som inte leder till något bättre. Varje gång som vi tar ett djupt andetag och därmed sänker kroppens nivå av stresshormon, innan vi funderar vidare och säger något, kan vi bidra till en nyanserad dialog och en positiv spiral.

Egentligen är det inte PISA-resultat som får mina känslor att svalla. I alla fall inte på det personliga planet. Däremot reagerar jag starkt när det kommer till barns psykosociala miljö. När jag ser elever på mitt barns skola som far illa och mår dåligt. Då behöver jag påminna mig om att andas djupt och sitta still en stund innan jag går vidare. För jag vill inte bara reagera, jag vill bidra till att situationen förändras till det bättre.

Mammamammamammamamma!

Mammamammamammamammamamma….

Det där kan pågå hur länge som helst. Jag är koncentrerad på något annat och ett av barnen står bredvid och hoppar och ropar Mammamammamamma.. tills jag, då och då med en ängels tålamod, för hundrade gången vänder mig om och säger: du får vänta tills jag har pratat färdigt med X, eller tills jag irriterat säger: avbryt mig inte – du får vänta! eller helt enkelt vänder mig mot honom och säger: Ja? Och då är det inte helt sällan en ganska liten sak som ska förmedlas eller frågas, eller så är det faktiskt ingenting alls. Men det lät som att det var kris eller århundradets upptäckt som var på gång.

Är vi lite så här till mans? Fast i olika tappningar beroende på personlighet och ålder. Och då menar jag även oss vuxna emellan. Hemma, på arbetsplatser, i skolan. Om vi inte känner oss sedda och lyssnade på då åker tonläget upp och vi blir påstridiga och glömmer bort att lyssna in om det faktiskt är läge. Men om vi upplever oss lyssnade på, delaktiga i ett sammanhang, om dörren står öppen och vi kan titta in när vi har det behovet, då är det ingen stor grej. Det vi har att säga och fråga är oftast inget omstörtande eller tidskrävande. Och för det mesta är det ingenting.

Jag har provat att helt enkelt vänta ut det där mammandet genom att ignorera det, men har inte lyckats. Förmodligen skulle det lyckas om jag verkligen envist höll ut. Människor resignerar så småningom, dessvärre följt av ett brustet förtroende och en stukad relation.

lyssna

Vilseskogen (CC BY-NC 2.0)

Uppfostran vs Fostran

förekommen anledning blev jag intresserad av att titta mer på skolans fostransuppdrag i förhållande till föräldrarnas. En del menar att skolan inte ska uppfostra eleverna eftersom det åligger föräldrarna. Andra säger att skolan ska fostra elever och föräldrar ska uppfostra sina barn, och att det ligger en väsentlig skillnad i dessa begrepp.

En titt i diverse ordböcker och på nätet ger att det inte finns någon skillnad i dessa begrepp. De används och beskrivs på samma sätt och står som synonymer till varandra. Både barn och hundar kan både uppfostras och fostras, och detta kan göras med olika metoder, t ex autoritärt eller eftergivet. Målet har varierat med tiden och samhällets människosyn.

Begreppet FOSTRA har gått från att innebära avla eller föda, och senare föda, amma eller mata, till att nu enbart handla om utveckling av tanke, känsla och vilja. (SAOB)

Både skola och föräldrar har ett fostransuppdrag som finns reglerat i lag och läroplan. Begreppet fostran används både i läroplanen och i föräldrabalken. Begreppet uppfostran används överhuvudtaget inte i dessa sammanhang.

Vad säger då föräldrabalken om föräldrars uppdrag att fostra sina barn?

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.

I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Innebörden av en ”god fostran” definieras inte i lagen men omtalas dock på likartade sätt på andra ställen. Hos  bl a BRIS hittar man följande:

God vård och fostran innebär att barnet får känna att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina egna inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar.

Jämför det med vad som står i skollagen:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Eller i läroplanen från 2011:

…individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa.

Skolans och föräldrars fostransuppdrag skiljer sig inte i innehåll och målsättning. De vill samma sak för barnen/eleverna. Det som skiljer dem åt är i vilket sammanhang de har sin utgångspunkt. Att fostra i ett litet sammanhang i hemmet är en sak och att fostra i en skolmiljö är en helt annan sak. Hur ett barn/en elev reagerar och samspelar i dessa olika miljöer kan vara mycket olika.

FostranVåra uppdrag är desamma men hur vi utför dem skiljer sig åt. En annan sak som skiljer dem åt är i vilken utsträckning ansvaret föreligger. Skolan har ansvar för hur elever agerar och samspelar inom ramen för skolans verksamhet – vilket i vissa sammanhang kan sträcka sig utanför skoltid och skolans område, men som ändå är begränsat. Vårdnadshavares ansvar däremot har ingen begränsning, vare sig i tid eller rum. Detta gör att vårdnadshavare inte kan klara sitt uppdrag utan att samarbeta med skolan då man av förklarliga skäl inte alltid är på plats. Och skolan i sin tur kan i sin tur heller inte klara sitt uppdrag utan att samarbeta, av flera skäl: det står i lagen att den ska samverka med och stötta vårdnadshavare i sin fostran, skolans ansvar sträcker sig utanför skoltiden och ibland in i elevens hemmiljö, och inte minst – som nära vuxen betraktat – är vårdnadshavare i de flesta fall de viktigaste och mest inflytelserika hos eleven. Nå eleven gör man delvis genom att nå vårdnadshavaren.

Så – av någon anledning hamnar jag alltid vid samma slutsats på den här bloggen. Samarbeta mer. Prata mer. Skapa relationer mellan vuxna i skolan.

Bara det.

I ett annat blogginlägg skulle vi kunna diskutera det där med fostransbegreppet på en annan nivå. En annan gång.

Mina drömmars föräldramöte

Förälder -
1. person som har barn

Möte -
1. tillfälle när två eller fler människor träffas, ofta för att sitta ner och diskutera något.
2. det att ett fordon kommer körandes i motsatt riktning mot ens egen hastighetsriktning

Uppenbarligen finns det flera sätt att mötas på. Så här, i all enkelhet, skulle jag gärna möta föräldrar och pedagoger på ett föräldramöte:

En vecka innan mötet
Ett mail i min inkorg: Kära Förälder! Om en vecka möts vi i skolan. Innan dess vill vi att ni tar del av följande information… (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla) Vad har du för frågor om detta? Vad känner du behov av att diskutera med oss pedagoger och andra föräldrar? Är det något särskilt som du gärna skulle vara med om eller dela med dig av på mötet? Vi ser fram emot din respons senast…. /Vänliga hälsningar….

Två dagar innan mötet
Ett nytt mail i min inkorg: Kära förälder! Snart är det dags! Innan vi ses vill vi förtydliga följande saker i den information vi skickade ut för några dagar sedan…. (rutiner, säkerhet, arbetssätt, organisation, ordningsregler, förhållningssätt mm viktiga saker skolan vill förmedla). Dessutom kan vi berätta…… (information om annat föräldrar har frågat om och som gör sig bra i korta svar).
Här följer mötets agenda:
1) Nya föräldrar? Nya lärare? Vi lär känna varandra lite mer t ex genom en presentationsrunda.
2) Har ytterligare frågor/funderingar kommit på informationen som skickats ut? Då svarar vi på dem.
3) Diskussion: Följande ämnen har kommit in som förslag…… Se bifogad länk till online-enkät där du enkelt kan rösta på det som engagerar dig mest. Det ämne som berör flest kommer att diskuteras under mötet. Dessutom kommer vi att diskutera ett ämne som vi i skolan känner är angeläget, nämligen….
/Vänliga hälsningar….

Mötet
Alla mötesdeltagare kommer med fyllda magar, mentalt förberedda och med hög energi och vilja att bidra.
Punkt 1. Nyfikenhet, öppenhet och välkomnande attityd.
Punkt 2. Snabbt, effektivt. Kommer nya stora frågor upp här samlas de upp och besvaras senare via mail.
Punkt 3. Reglerna i skolan gäller även oss: vi lyssnar på varandra, vi är snälla mot varandra, vi slåss inte. Diskussioner kring valda ämne med tydliga frågeställningar och syfte, i små grupper eller i storgrupp, med medvetet valda diskussionsmetoder. Avslutande sammanfattning.
Punkt 4. Snabb utvärdering: vad har varit bra med mötet? Vad kan vi göra bättre nästa gång? Tack och hej!

Efter mötet
Ett mail i min inkorg: Kära förälder! Tack för senast, vad trevligt det var! Bifogat kommer en sammanfattning av mötet och diskussioner som fördes. Kom gärna med kommentarer och prata vidare med varandra via…. (facebookgruppen, bloggen, mailinglistan eller annat lämpligt forum). Hej hopp!

(Observera att allt för-, under- och efterarbete inte måste göras av en lärare, utan kan lika gärna göras av en förälder.)

Dessa föräldramöten vill man ju helt enkelt inte missa, eller hur?!

Skolans ansvar för kränkningar

Förvaltningsrätten i Stockholm upphäver tillfälligt Skolinspektionens beslut om att tillfälligt stänga Lundsberg. Ja, det gäller att hänga med i svängarna. Som en av anledningarna anger de att det som inträffat skedde i elevhemmen och att det skedde efter skoldagens slut och att detta därför skulle ligga utanför Skolinspektionens område. Skolinspektionen håller just nu på att bestämma sig för om de ska överklaga detta beslut eller inte.

Enligt Barn- och elevombudet, BEO, har skolor i Sverige ansvar för att förhindra och åtgärda kränkningar även efter skoldagens slut och även om det sker utanför skolans område – om de inblandade har koppling till skolans verksamhet, tex går i samma skola.

Oavsett hur utgången blir i fallet Lundsberg, när det kommer till det slutgiltiga tillståndet att få fortsätta att bedriva skolverksamhet eller inte, så är det viktigt att anledningen inte blir just detta – att skolans ansvar inte sträcker sig till elevhemmen och till tiden efter skoldagens slut. Vad skulle det få för följder för resten av Sveriges skolor? Hur ska man i fortsättningen kunna peka på detta ansvar om Lundsberg blivit befriade ifrån det?

Det är verkligen inte lätt att lösa problem med kränkningar bland barn och unga i och runt skolan. Men att lätta på ansvaret hos landets skolor är inte vägen att gå. Tvärtom borde det satsas mycket mer resurser på fortbildning i skolan och samordning med föräldrar och föreningsliv för att med gemensamma och goda ansträngningar ge våra barn ett värdigt liv.

 

 

Blivande helikopterförälder?

Jag har nog viss talang för att bli en helikopterförälder.

Man vill ju liksom inte att barnen ska ha det jobbigt, vara olyckliga, blir arga och frustrerade – och framför allt inte rädda! Det känns fel i hela föräldrasystemet och man är snabb på att komma och ställa till rätta och försöka få allt att bli bra igen. Eller – man och man – jag fungerar så i alla fall.

Med lite eftertanke är det ju inte så bra ändå. Det är lätt att inse att alla människor, små som stora, behöver gå igenom sina egna processer för att växa och utvecklas.

Jag vill berätta om ett ögonblick då det blev tydligt för mig häromdagen. Och där det blev tydligt att den vetskapen även finns hos barn.

Jag skulle natta min treåriga son med den vanliga proceduren, läsa en bok och sedan ligga bredvid honom tills han somnade. Natten innan hade han vaknat flera gånger, ropat på hjälp och pratat om ”björnarna”. Vi hade under dagen talat om det, att han hade drömt läskiga drömmar om björnar.

Nu, när boken var undanlagd och lampan dimmad, mindes han det hela och frågade oroligt om jag trodde att björnarna skulle komma tillbaka även denna natt. Systemet i mig gick i gång som på beställning och jag började hitta på lösningar på ”problemet”: – Om det kommer en björn kan du klia den bakom örat. Det gillar den nog! Björnen är nog snäll! Den vill nog bara vara din kompis!

Mitt i mina försök lade min treåring sin lilla hand över min mun och sa: – Sluta prata nu mamma. Lite överrumplad tystnade jag.

Han lade sig nära mig och bara låg och blundade. Efter en stund viskade han: -Mamma, jag är rädd nu. – Okej, viskade jag tillbaka. Jag låg och tittade på honom. Såg hur ögonen rullade omkring där bakom ögonlocken. Han viskade igen: – Jag gillar inte björnen. – Okej, viskade jag.

Sedan viskades inget mer. Efter en liten stund sov han djupt. Kanske med några björnar – vad vet jag?

Jag var alldeles tagen av stunden. Så svårt det var att bara låta honom möta sin rädsla och sina björnar på egen hand, utan att ingripa, och bara finnas där bredvid och säga okej, jag hör dig. Hur svårt det är att inse att livet kommer att vara fullt av läskiga björnar som han måste möta själv, med allt vad det innebär. Så svårt, men otroligt viktigt. Jag är tacksam för att han, som den kloka människa han är, så tydligt talar om det för mig!

En annan klok person var Karin Boye. Hon beskriver det så här:

Kunde jag följa dig långt bort,
längre än allt du vet,
ut i de yttersta rymdernas
världsensamhet,
där Vintergatan rullar
ett bjärt dött skum
och där du söker ett fäste
i hisnande rum.

Jag vet: det går inte.

Men när du stiger huttrande
blind ur ditt dop,
tvärsigenom rymden
skall jag höra ditt rop,
vara dig ny värme,
vara dig ny famn,
vara dig när i en annan värld
bland ting med ofött namn.